Aftonbladet – 2 april 1864, sida 2

dersöka hvilka ämnen som förefinnas i solens mosfer. Det är bekant, att om en ljusstråle från solen inderdelas med ett glasprisma, så får man ett oektrum af 7 hulvudfärger, utbredda bredvid arandra. Dessa 7 färger framställa dock icke tt sammmanhängade oafbrutet helt, utan de 0 genomdragnha af eh stof mängd finare och röfre mörka Imier, fördelade, såsom det syhe: tan fegel del fämmänhang i de olika ft erna. Dessa linier kallas, såsoni bekänt är, för e Frauenhoferska. I solspektrum äro säledes nierna mörka, då deremot ljuset från en brinande jordisk kropp likaledes gifver linier i sitt ektrum, men som äro mer ellet mindre starkt ande. Penna väsentliga dlikhiet emblimi pek: Hinierhaå i solljuset och i det ljus, SOM KOM: ner från en brinnande jordisk kropp, gaf anleding till, att man länge icke observerade, i hvilet nära samband dessa linier stodo till hvarndra. Man varseblef dock, att åtskilliga mörka mier i solspektrum till läget noga öfverenstämde med lysande linier i spektrum från brinande kroppar. Så t. ex. fann man, att den rauenhoferska mörka dubbellinien D i sol pektrum till läget sammanföll med den gula ubbellinien i spektrum från brinnande koksalt. rågan blef nu att förklara, hvarföre linierna i olspektrum voro mörka i stället för lysande. Professoren Ångström i Upsala uttalade först len Åsigten, att en kropp i glödande tillstårid r utsända just de ljusarter, som han vid van: ig temperatur absorberar. Denna rutidsats be: ådes sedermera i något förändrad form såväl oretiskt som experimentelt af professor Kirchff i Heidelberg. På ifrågavarande fall annd, lyder densamma sålunda: De lysande liiierna 1 spektrum från en glödgatide gas måste blifva mörka, om genom samma glas gå strålär ån en ljuskälla, som är starkt lysande och gifver ett kontinuerligt spektrum. Med tillhjelp af lenna grundsats kunna de mörka linierna i solspektrum lätt förklaras, Att solen eger en gasartad atmöosfer, synes redan följa derutaf, att temperaturen der är så hög, att flera ämnen måste öfvergå i gasformigt tillstånd. Tillvaron af en atmoster på solen är dessstom bevisad genom observationer vid de totala solförmörkelserna. Om nu denna atmosfer innehåller ämnen, som för sig sjelfva i glödgande tillstånd gifva lysande linier i sina spektra, så måste dessa linier för oss synas mörka, då det starka ljuset från den underliggande fasta eller flytande solkroppen går derigenom. Kirchhoff har nu genom en utförlig undersökning, hvilken dock ännu ej hunnit afslutas, bestämt en mängd linier i solspektrum och jemfört dessa med de linier, som erhållas i. spektra från brinnande jordiska kroppar. Då solspektrum innehåller en stor mängd mörka linier, fördelade öfver hela spektrum, skulle man möjligen kunna anse, att sammanträffandet af några bland dessa med motsvarande lysande linier från en brinnande jordisk kropp kunde betraktas såsom en ren tillfällighet, hvilket å intet sätt bevisade, att den ifrågavarande jordiska kroppen funnes till i solens atmosfer. Till bevis på att förhållandet ingalunda är sådant, vill jag blott anföra ett exempel: Om ljuset från ett brinnande jernIt undersökes med glasprismat, så visar det sig, att jernet eger 60 tydliga, lysande linier i den del af spektrum, som Kirchhoffredan under: sökt. Alla dessa 60 linier sammanfalla på det noggrannaste med motsvarande mörka linier i solspektrum, hvarförutan de afjernets linier, som äro starkast lysande, sammanfalla med de mörkaste af de 60 motsvarande linierna i solspektrum. Det måste väl betraktas såsom en högst egen tillfällighet, om ett 60-faldigt sådant sammanfallande egde rum, utan att detta härledde ig från en inre gemensam orsak. Med iakt: ande af de funna afstånden mellan de mörka linierna i solspektrum och med fästadt afseende på den noggrannhet, hvarmed Kirehhoff kunnat verkställa sina bestämningar, beräknar han, att sannolikheten för ett sådant tillfälligt sammanträflande ej uppgår till en trilliondel, eller, såsom man i dylika fall plägar uttrycka sig, man kan våga en trillion mot ett. att de ifragavarande limierna i solspektram och i lågan från det brinnande. jernsaltet härleda sig från en och samma orsak. Då man nu vet, att det icke finnes något jern i jordatmosferen, så att de ifrågavarande linierna derstädes kunna bildas, så är det härigenom ådagalagdt, med all den kraft, hvaraf ett naturvetenskap igt bevis är mäktigt, att det måste finnas jern i solens at mosfer. På samma sätt finnes der äfven, enlig! Kirchhoffs undersökningar, calcium, magnesium. natrium, chrom och nickel samt barium, koppai och zink, ehuru de tre sista endast förekomma : ringa mängd. Angström, som äfven analyserat solatmosferen, har deri funnit jern, magnesium, calcium, natrium, nickel, chrom, barium samf dessutom tätven mangan. Deremot synas guld silfver, qvicksilfver, cadmium, tenn, bly, anti mon, arsenik, strontium och lithium icke finnat i solen, och detsamma torde äfven vara förhål landet med aluminium. Genom de niimnda spektralundersökningarne hafva vi erhållit den första tillförlitliga under rättelsen om beskaffenheten af de grundämnen. hvaraf solen består. Egentligen beröra de blott solens atmosfer, men man kan väl utan fara föl misstag antaga, att om solatmosferen innehålle: en större mängd jordiska ämnen, så måste för hållandet vara detsamma med den egentliga sol kroppen. De ämnen, hvaraf atmosferen består utgöras nemligen af dem, som till följd af so lens höga värmegrad öfvergått i gasformigt till stånd. De mindre flyktiga beståndsdelarne bild: solens fasta eller flytande massa. För att för klara de bekanta solfläckarnes uppkomst och ut seende antog man förr, att solens kärna va! mörk, att denna kärna på något afstånd var om gifven af ett mörkgrått omhylle, och att dett slutligen inneslöts af den egentligen lysande och värmande delen af solen, den så kallade foto. sferen. Att omkring denna sednare finnes en at mosfer, som saknar lysförmåga, har, såsom of vanför nämndes, bland annat blifvit bevisadt vic de totala solförmörkelserna. . Solfläckarne skull nu enligt denna föreställning förorsakas deraf att fotosferen, vid de våldsamma förändringar som i densamma försiggå. understundom öpp nar sig, och blottar dervid solens mörka, inr kärna. Antagandet af en mörk kärna hos solet och ett, denna kärna omgifvande, dunkelt om hylle var en hypotes, tillkommen endast för at angifva orsaken till de nämnda solfläckarne hvilka säkerligen genom ett annat föreställnings sätt lika väl skulle hafva kunnat finna sin för klaring. Sedan man nu vet, att solen till et stor del består af samma ämnen, som finnas pi vår jord, måste denna hypotes helt och hål let förkastas. Solens materiella beståndsdela kunna nemligen, i afseende på deras förmåg att leda och absorbera värme, icke ega andr egenskaper än dem, som vi observerat hos ma teriella kroppar på vår jo Genom fysikalisk bevis är det ådagalagdt, att alla kroj har en dast med undantag af dem, som äro fullkomlig genomskinliga, börja glödga och utsända lju vid samma temperatur. Häraf följer, att on solens kärna vore mörk, så måste densam ma hafva en lägre temperatur än den om Tifvande lysande och värmande fotosferen. Mei