Aftonbladet – 2 april 1864, sida 2

mån och rört hennes hjerta? Hvilken or saken eller orsakerna än må hafva varit — och sannolikt hade båda en andel i resul tatet — så var det ett faktum att Rosas käns lor för hennes man voro betydligt varmar än förr. Hvad stackars Barnaby angår, så var han: närvaro i sjukrummet snarare till hinder är till gagn. Det såg ut som om samma slag som hade gjort hans husbonde mållös oci orörlig, hade haft samma verkan på honom Han kunde sitta i timtal med händerna pi sina knän, stirrande tanklöst framför sig likt en drömmande. Då han steg upp frår sin stol, hvilket skedde med stor svårighet var det endast för att dubbelviken stult omkring, utan något annat synbart syfte är det att komma sig sjelf att fro att han vu t ll någon nytta, och derpå satte han sig ned igen och förföll i samma orörlighet Då Rosa eller Vincenzo eller don Pio elle någon af tjenarne kom förbi honom, kunde han ibland fråga med hviskande röst: Tror ni alt han någonsin kommer sig?? hvarvid han ständigt tillade: Jag tror det inte.? Dessa voro de enda ord som hade gått öfven hans läppar alltsedan den olycksbringande eftermiddagen; men det oaktadt höll han sin vakt troget till det sista likt en sentinci perdu. Vincenzo kunde icke återhålla er tår, då han såg den gamle mannen, hans egen trogne vän, så svårt medtagen. En svår ovädersnatt i slutet af Januari, då Vincenzo ej kunde sofva, mindre i an ledning af det ständiga åskdundret än al den med elektricitet mättade luftens inver kan på hans nerver, såg han vid skene från en blixt huru herr advokaten gjorde en häftig ansträngning för att resa sig upp. likasom om han velat antaga en sittande ställning. Vincenzo sprang fram till sängen