Aftonbladet – 31 mars 1864, sida 2

räde af 2:ne döttrar, under en lång följd af år undervisningen derstädes. Efter den ena doters död öfyvertogs skolans ledning af öfverlefande systern mål Carol. Lysell, hvilken ännu jestrider denna befattning. Den åldriga modern iträdde dock vid undervisningen ända till år 862, då hon förlorade synförmågan. Fru Lyells helsotillstånd är f. n: sådant, att hon med ullkomlig redighet uppfattar hvad man yttrar ch, ehuru visserligen minnet är svagt, dock kan rifva ganska rediga svar. — -— Från Norra Kind i Elfsborgs län skrifer en korrespondent till Göteborgs Hanlelstidning: Ibland prester, som söka motverka skarpskyterörelsen, intager kyrkoherden Jonas Lindskog Dalstorp en framstående plats. Icke nöjd med tt hafva både offentligen och enskildt uttalat itt ogillande ar folkbeväpningsiden, förbjuder van formligen ifrån predikstolen sammankomster ämnet och betecknar vapenöfningarne sasom ndiga och anstötliga. Styrelsen för Norra ds skarpskyttekår hade låtit utlysa samman. ride å säteriet Borrarp på eftermiddagen sön-, lagen den 20 dennes, i ändamål att anteckna ekryter. En söndag hade valts till sammanträlesdag för att icke hindra arbete och på det icke wbete måtte lägga hinder i vägen för dem, som voro hugade att anmäla sig. Då styrelsens utskedde medlemmar ankommo till stället. möttes le af den underrättelsen att bemilde kyrkoherde åtit dagen förut — Vårfrudagen — kungöra det I a ee KN ngen sammankomst finge ega rum vid allvarlig vålföljd. Allmogen, som väl icke kunde tro att len allvarliga påföljden gripits ur lufien, lät imma sig och uteblef i det närmaste manrrannt. Det bör lända kyrkoherden Lindskog ill någon ursäkt, att han bekänner sig till den s. k. schartauanska läsaresekten och att hans begrepp om fred och sabbatshelgd derföre icke sammanfalla med annat hederligt folks. Men ans tilltag att för sin församling utfärda polisstadgar är deremot af beskaffenhet att icke böra få oanmärkt passera. TEATER OCH MUSIK. På Långfredagskonserten uppfördes i år såsom vanligt Haydns oratoriwm Skapelsen?, hvari solopartierna sjöngos af fruarne Michaeli och Strandberg samt hrr Dahlgren, Walin och Behrens, och hvarvid i öfrigt medverkade hofkapellet samt Kongl. teaterns körpersonal. Gången af det hela vittnade om en ganska sorgfällig inöfning, och särskildt hade fru Michaeli tillfälle att ånyo lemna många och utmärkta prof på sin sanna uppfattning och sitt förträffliga återgifvande af denna sköna musik, som dock utan tvifvel blott endels kunde göra sig rätt gällande till följd af den utomordentliga värmen och trängseln i den otillräckliga och för ljudets effekter i sig sjelf ofördelaktiga lokalen, hvarest, i likhet med föregaende år, icke allenast salong och läktare, utan äfven de till den förstvämnda angränrande sidorum voro öfverfyllda af åhörare. Hr och fru Meyer gåfvo Påskaftonen, emedan ingen annan afton var disponibel, den andra af sina soirger för kammarmusik, hvarvid utfördes Mozarts sonat i B-dur för piano och violin, hvars andantino i hög grad utmärker sig genom det ädla uttryc och den egendomliga skönhetsprä kas innerliga och harmoni Mozart i så rikt målt beskärd och som aldrig kan förfela att utöfva ett hänförunde och underbart intryck, ej mindre i sonaten och trion, i qvartetten och symfonien än i det lyriska dramat. 1 den derpå följande trion för piano, violin och violoncell i Gdur (op. 1) af Beethoven, en af de tre furst Lichnowski tillegnade, tog iäfven mellansatsen uppmärksamheten företrädesvis i anspråk. Slutligen förekom den Josef Haydn tullegnade och i Haydns anda skrifua violinqvartetten i D-moll, af svenske tonsättaren Johan Wikmansson, hvari isynnerhet adagiot är al mycket intresse, och hvilken qvartett nu, Jikasom då den en gang gafs ä en af hr Baucks seancer, hördes med ycken uppmärksamhet. Hr och fru Meyer biträddes vid denna soir6 af hyr dArien, Nordqvist och Book. Det goda programvalet såväl som det vårdade utförandet egnades mycket erkännande af de ganska talrika åhörarne. gel, hvil-: a förening blef Vid den konsert, som påskdagen uppfördes å kongl. Stora teateru till iörmän för hofkapellets pensionskassa, hade man tilliälle alt på samma afton få höra tvenne sinsemellan ganska olikartade symfonier: den ena af symftoniens skapare, Josef Haydn, den andra af dess förnämste formutvidgare, Lud vig van Beethoven. Haydns symfonii Ddur, hvarmed konserten börjades, är en al de älskligaste uppenbarelser i den renaste konstform af denne store tonsättares milda och fridfulla skaplynne. Beethovens tredje symfoni i Essdur, eller såsom han sjelf kallade den Sinfonia eroica per festeggiare il sovvenire dun gran uomo? (Heroisk symfoni, komponerad för att fira en stor mans minne) betecknar åter dennes öfvergängsstadium ifrån de ditintills följda och häfdvunna reglorna för symfoniens sammansättning; ty om också, med undantag af den andra satsen, Marcia fungbre, de öfriga ännu bära den gamla benämningen, så hafva de i alla fall till form och innehåll erhållit en större frihet och utsträckning än tillförene egt rum, och i den tumultuariska oro, som genomgär hela den länga första satsen och hvari de flitigt anbragta synkoperna med knapp nöd förmå uppehålla rytmeus ofta i sina grundvalar skakade fäste — spårar man likasom ett embryo till den bitterhet och det verldsförakt, hvilka, jemte så många sköna och rörande bigter om en försvunnen säll