Aftonbladet – 31 mars 1864, sida 2

och kroppskrafter i ett ständigt sjunkande. Han var fullt medveten deraf och för ingen del sorgsen deröfver. En ruskig dag i December, ungefär klocyra på eftermiddagen, låg Vincenzo på sin säng, drömmande med vidöppna ögon, om vanligt, då han helt plötsligt uppämdes ur sina drömmerier af en mängd 2 skrin, som tydligen kommo från Rosa. Han skyndade ned utför trapporna in i sin hustrus våning — der var tomt — sprang derefter upp i herr advokatens, ilade genom de två första rummen, och möttes vid inträdet i det tredje och sista af en syn, som för ett ögoublick förlamade hans tunga. Utsträckt rak lång på golfvet, nära foten at sängen, läg herr advokatens väldiga lekamen, efter allt utseende liflös; Rosa låg på knä vid hans sida och sökte lyfta upp hans hufvud. Fort, skynda fort eiter don Pio, spring genast efter don Pio! Sädana voro hennes förste brådskande ord då hon hörde de annalkande stegen; hon kunde icke se hvem det var som hade kommit in, emedan hon vände ryggen mot dörren. Det kritiska i situationen förlänade Vincenzo en energi, till hvilken han för några minuter icke skulle trott sig vara i stånd. Han ryckte kuddarna från sängen, lade dem under den afsvimmades hufvud, skyndade derpå in i nästa rum, öppnade fönstret, ropade på hjelp, och var inom en handvändning tillbaka vid svärfaderns sida. Hur gick det till?? frågade han. ?Jag vet inte7, var Bosas svar. Klockan var vid pass tre då jag lemnade pappa; han bad mig gå, ty han kände sig så tun och trött och önskade sofva. Jag gick ne för att räkna in en tvätt, hvilket drog ut en god stund. Jag lyssnade emellertid hela tiden, om jag skulle höra något buller der