Aftonbladet – 30 mars 1864, sida 2

en mycket sämre minister. Låtom oss hoparne, säsom de ha antydt, i B lja lägga öfverenskommelserna ären 1851—52 till grund; vi danskar ha legat så djupt under i underhandlingarne, att vi låret hellre ännu en tid må bära den rena verkligheten och dess följder, hk öfvermakten. I fredags var hufvudstaden uppfylld af rykten att lord Palmerstons kabinett afgått och etl nytt blifvit bildadt af Cecil eller Derby. Man kunde taga och känna på det, alt det måste vara osannut, men man ville å gerna tro det, och det var svårt att få folk från denna tro. Jag har varit i tillfälle att följa ryktet på sparen; man sade att ett skeppsmäklarehus på den och den gatan erhållit underrättelsen. Vi gingo till ppsmäklaren: hun hade naturligtvis icke direkta underrättelser, men en person, till hvars tillförlitlighet han satte stort förtroende, hade bestämdt försäkrat bonom, att den och den höge embetsmannen i går berättat det vid sitt middagsbord. Man gick till den höge embetsmannen, och han hade visst önskat att en förändring i det engelska kabinettet till vår fördel måtte ske; se det var alltsammans! Af en härvarande engelsmön har jag hört, etter bref till honom, att de: i går i det engelska kabinettet röstades om fred eller krig för Danmark; tre å fyra röster voro för kriget (bland dem Palmerston och Russell), men alla de öfriga voro emot det. Apropos rykten, så berättade man äfven summa dag att pretendenten var död; det (4 är naturligtvis den lik iHigaste sak i verlden om han lefver eller dör han har spela lat ut sin roll och befinner sig likasom a skidespelare utan engagement naturligtvis i dea förskräckligaste penningknipa; men ryktel intresserade och sysselsatte alla. Jag trodde mig älven här ha funnit ryktets ursprung; det berättades nemligen samma dag, att en militär vid namn Printz tagit lifvet af sig; Printzen Har tagit lifvet af sig, Printzen är död: hvad för en prins är död? arfprinsen är död, prins-pretendenten är död; så går det ju till på det allra naturligaste sätt: men här misstog jag mig; detta rykte var importeradt från Lybeck öfver Ystad. Tiden går så långsamt för oss; hvad som edde i går tyckes redan ligga långt bakom oss. Jag tycker att det är en evighet sedan fienden trängde fram öfver Gudsö till Frederieia och Veile, och dock ligger detta så nära, att jag icke rätt har talat till er derom. Jag vill icke beskrifva bataljplaner och munövrer: fienden trängde fram med stor styrka, hvaremot vi blott hade ställningen besatt med en jemiörelsevis liten styrka. Vid Veile var det åter Max Möllers brigad, som stred, men här var det endast 1 regementet, som fick tillfälle att förnya sina bedrifter vid Ove Regementet skall ha gits på ett lysande sätt, ypperligt understödt ar 2 kanoner under löjtnant Bang. Det var ock intressant all se, söå soldaterna, huru österrikarne gingo mycket försictigure till väga än vid Bustrup och Oversö. Det var samma dag vid Gudsö, som general Vilster, den lilla generalen, blef sårad: det nedstämde soldaterna, da han åkte raktin i Fredericia?, men han reste sig och sade: det betyder ingenting, jag kommer snart tillbaka, och nu längta de efter honom. Hen ligger här på hospitalet och är på god bättringsväg. Sedan dess har lienden regcrät i Jutland: vär s. k. flygande kår under general Hegermann Lindenkrone tyckes ha flugit alltför fort; den har med en märkirdig hast ghet rört sig mellan de b gset från hvarandra belägna ställena Kr) ; och Fly och antages nu hålla på alt ästa Mors. Man ha? förvånat sig öfver, at! den flygande kåren och isynnerhet kavelleriet icke harcellerade fienden och hons of lättsinnigt humskjutna förposter. Fierden har stor respekt för värt kavalleri: de rida icke så som österrikarnes och preussarnes husurer, men de hugga bra, der de , och göra de en choc, så rida de omiendens husarer. En tysk tidning har tal, att de tyska husarerna på eit ställe vägrade alt inläta sig i strid med vära dragooner. Men just dertöre att de äro så förträffliga, maste de bevaras: viha blott dessa dragoner, derföre böra vi icke begagna dem! Litet emellanåt har fienden gjort stora reqvisitioner i Horsens, Aarhuus, Veile och Skanderborg, fört amtmännen med sig såsom gisslan, ja, såsom det pustås, fört dem till Magdeburg, stulit och röfvat hvad han kunnat kommu öfver, släpat seminaristerna, presten och läkaren vid Jellinge seminarium och många andra, unga och gamla, till skansarbete mot Fredericia, på det vi al ömhet mot vära landsmän skulle Jäta bli att skjuta på honom oo. s. v. Man kan se tyskarna rida med silfverskedar stickande upp ur stöfvelskaften; de läna koppurstick, för att kopiera dem 3; de rifva itu mattor och gardiner, när de få begär till dem, och de slagta I ali boskap de kunna komma ötver, ofta blott derföre att det roar dem. Så går det tillj i krig, säga jutlänningarne: de känna sitt folk från förra gängen: men att det egentlicen skulle vara kännetecknet för den så utskrikna civiliserade nationens civilisation. kun jag dock icke första. Våra soldater kuuna icke tala preussarne och anse dem icke för farliga fiender; — preussarne blefvo så missnöjda med elden från Dyppel, att de vizrade gå emot den och formligen mast drifvas fram — men österrikarne ha de stor respekt fö Men de: pandurer, czecher magyaurer äro dock, i Veileboernas tanke, det värsta som finns i menskligheten. Osterrikarne förklara för öfrigt. att de tycka mer om danskarna äv om preussarne. de beskylla de sa sistnämnda för fexhet och vilja icke umgås med dem, ja icke cus bo i summa