Aftonbladet – 26 mars 1864, sida 3

Politiska smuior. VI. Politisk och opolitisk skandinavism. Sanningen att säga ha för nuft och kärlek iu för tider icke stort umgänze med hvar andra. Det är syndochskan att ärlisa grannar ej vilja göre dem till goda vänner. Shakespeare. Vår skandinaviska broder står ännu en sam, blödande, men npande med oförsvagadt mod emot de öfvermäktiga väldsverkare, som öfverfallit honom i hans eget hus. Det är ett skådespel, som tiltvir sig aktning och beundran till och medi denna sjelfviska och förslappade tid, som är så benägen att väga både krafter, pligter och intressen på viktualievåg. Det påminner om den vackra martyrlegenden, som berättar, att de kristne en dag blefvo hoptals kastade i en iskall flod, nakna, pris bilna ut alla köldens och hungerns faso Från stranden erbjöd man dem varma kl der och ljulligt doftande rätter, om de ville afsvärja sin tro. Några läto fresta sig: de öfvergälfvo sina bröder, men de hade kommit helt nära stranden, försvunno de i djupet. De öiriga, som med gladt mod bestodo profvet, äkallande Guds barmhertighet, blefvo underbart frälsta. Hvilken rörande bild af ett folk, som lider och blöder, men icke vill dagtinga med: väldet, icke köpslå om det rätta, utan, öfvergitvet afalla, tortsätter striden med glad förtröstan och med orubblig tro på sanningens slutliga seger! Hvilken gripande motsats till månget annat folk, Hvars handling mistat all sin färg — som gjuter, Der blod det borde gjuta, tårar blott, som tror sig hafva uppfyllt all rättfärdighet genom att frikostigt strö det ljumma deltagandets balsam i de öppna såren och gcnom att stå färdigt att kasta retorikens doftlösa blommor på den mördade broderns oraf! Mäåtte den tiden aldrig komma, då sådana folk få gråta blod i vanmäktig ånger öfver att de ej, medan tid var, vågade sitt blod för pligt och ära, för fribet och sjelfbestånd! Jag vet alltför väl, att detta tal är judomen en förargelse och grekomen en galenskap?. Jag vet, att till och med de stora andar, som kastat eldsblickar omkring sig och tydt framtidens gåtor såvidt som menniskosnille det förmår, på sin höjd få gälla för välmenande fantaster? inför denna småförnuftighet, som anser sig sjelf förbåldt vis derföre att den så tydligt och klart ser det om den ser, d. v. s. så längt som näsan räcker. Huru skulle väl då en ringa tempelijenare, hvilkens enda förtjenst är att, longe vestigia sequens, hafva med öfvertygelsens värma omfattat mästarnes läror, kunna påräkna något gehör å det hållet? Visserligen har man sett uppgifvas, utt till och med de osjäliga djuren icke skulle förblifvit känslolösa tör den kraftiga bevisning, som i denna tidning blifvit framlagd — en berättelse. som mycket påminner om de tecken och under, hvilka Livius omtalar hafva skett under romerska rikets mest kritiska tider —, men ehuru detta för Aflonbladet så smickrande intyg skulle kunna anses ega ökad trovärdighet deraf, att det producerats af en politisk motståndare, torde dock anledningarne till tvifvel på dess sanningsenlighet vara öfvervägande i denna nnderyve tiga tid. Med glädje bar man deremot sett, att de åsigter, som uppbäras af dessa argumenter, alltmera vunnit mark ibland de förnynftiga väsenden, hvilkas hjeralldeles förstockade, hvilkas förstånd är helt och hållet förmörkadt af fördomar eller krass sjelfviskhet -— och med detta resultat torde man kunna vara så fullt belåten, att man ej behöfver tro på vidskepliga sagor. Man har i dagarne sett begagnas uttrycket pli skandinavism?, hvilket väl således dal stå såsom motsuts till någon annan ert af skandinavism, Men detta är ett nonsens, Antingen är skandinavismen i sin erund politisk, eller också är den ingenting, Att den i sin allra första uppkomst icke genast visade sig sådan, uten mera såsom ett andligt närmande mellan de stambesliäg tade folken, är visserligen sannt och älv helt naturligt, ty all närmare anslutning, mellan nationer lika väl som individer, bör vara byggd på aktning, och det är för anden som dex måste uppkommu. Men för den, som har något begrepp om skandinavismens id. visar det sig lika naturligt, att denna andliga karakter icke kunde vara dess yttersta mal. Detta måste vara politiskt, Skundinavismens politiska karakter förutsätter dock ingalunda något sträfvande efter omstörtning af bestående politiska förhållanden: den vittnar blott om det insedda behofvet af att förena sig mot en gemensem fara, att, liksom kuog Bele och Thorsten Vikingeon, stå rygg motrygg, så att, hvarifrån eom Nornan kom, hon stötte på svärd. Petta inges pckså fnllkomligt på de håll, der man städse med. all krafter motarhetat de skandinaviska folkens sträfvanden att