Aftonbladet – 26 mars 1864, sida 3

sammansluta sig till en kompukt motstånds kraft; och att framställa dessa sträfvanden såsom arbetande i vår arffiendes tjenst är äl det fräckaste försök som någonsin blifvit gjordt att vända upp och ned på verki liga förhållandet och att blanda bort en ; dagsklar sanning. Att det goals en tid, då I detta nationella arbete sågs med oblida ögon I på allra högsta ort, så länge det bekanta familjefördraget existerade. och att det ännu gifves xt litet parti, som så betraktar detsamma, kun svärligen förklaras annorlunda än af vanan att i hvarje tecken till folkens uppvaknande till insigt om sina verkliga intressen, se en civimn ardor prava jubentium? och en deraf alstrad bäfvan, som gör att man alldeles förbiser den i bakhåll lurande vultus instantis tyranni?. mot hvilken det nationella urbetet ytterst är riktadt. Förr än skandinavismen trädde fram i dagen, hade bland den slaviska racen uppstått en rörelse, som gaf sig namn af panslavism, och hvars ändamål var, icke försvar, utan anfall, ticke skydd för frihet, utan skydd emot en föregifven ullt för stor frihetsanda, icke att förena folken mot en påträngande despotism, utan just att locka spridda och till en del temligen fria folk till att samlas under suprematien af den skaraste despotism, som den moderna historien har att uppvisa. Panslavismen var således en förberedelse till, en vägberedning för en verklig eröfring och förslafning. Den skaundinaviska nationaliteten insåg eller hade åtminstone en instinkt af den fara, som från detta håll hotade hennes dyrbaraste intressen, hennes lifsprincip, den kände huru för derfligt och förnedrande detta smågnabb var, som fordom alltid varit färdigtatt splittra dess skilda medlemmar, att reta den ena mot den andra, så snart representanten uf en motsatt prineip behöfde en dylik splittring för sina planer, och den fattade nödvändigheten af att i en närniare sammanslutning söka skydd mot den nakna eröfringslystnadens råa princip. Samma motiv, som sålunda föranledde vår egen gren af den skandinaviska nationaliteten att i skandinavismen söka ett skydd mot vår arffiendes syften, förmådde äfven våra bröder att gå dessa sträfvanden till mötes, för att I en närmare anslutning vinna samma trygghet mot sin arftiendes laner. Kan det då vara svårt att fatta det rliga och rättmätiga uti den bedröfvelse, söm beherrskar hvar och en, hvilken tror på den skandinaviska nationalitetens kraft. att skydda sig sjelf. då han nu, när skandinavismen är ställd på sitt första allvar-. samma prof, ser den ene brodern lemna den ; andre utan hjelp i kampen mot en öfvermakt, som hotar att tillintetgöra honom? Kan det vara svårt att fatta, att, när fredsvännerna till hvad pris som helst hånande uppmana till lugn och tålamod, de uppfattat skandinavismens ide, ni färdiga att med Laertes utbryta: Den droppa blod i mig, som nu är lugn, Bastard mig kallar... ?7 Kan det vara svårt att begripa, att dessa anse Sverge redan hafva förfelat det rätta gonblicket och ait, om vi nu också förr eller sednare komma att i förening med en eller ett par stormakter, d. v. s. då vår hjelp knappast mera behöfs, uppträda såsom Danmarks bundsförvandter, vi dock ohjelpligen. itminstone för långliga tider, förspillt den! pmätligt stora garanti för vår nationella framtid, som hade legat i ett trofast vidållande af skandinavismens ädla och polimn