Aftonbladet – 26 mars 1864, sida 3

må och skall mista dem; den regent åter, som ärligt, utan sjelfviska biafsigter, är villig att offra lif och krona för land och folk och rätt, han skall vinna och behålla. Men hvad som en gång varit en möjlighet, kan ånyo inträffa under andra och gynnsammare förhållanden, och folken äro ej så kortlifvade — så framt de ej begå sjelfmord — att de ju icke kunna bida ett eller annat århundrade, endast de äro vakna och hafva målet i sig Svenska folket har att tacka Gud ijör oändligen mycket: kanske dock mest derföre att det, ehuru ett fåtaligt och qvantitatift ringa folk, dertill behältadt med många och stora fel, likväl fått sig tilldelt en roll i verldshistorien. vackrare än hittills något annat folk på jorden. Hvar svenska vapnen framvått 1 seger, har det alltid it 1 ljusets, i trihetens, i mensklighetens tjenst, och äfven der svenskarne uppträdt såsom eröfrande, koloniserande, der har den främmande nationaliteten respekterats, hennes fria utvec ling gynnats, lifegenskapens bojor brut och, i skydd af lagbunden frihet, land och folk framgått i odling och mensklighet. ålunda har Sverge äfven blifvit välsignadt lerhän att landets och folkets intressen blifvit identiska med mensklighetens, frihetens, civilisationens; så att allt hvad som är en iullmän dyrbar angelägenhet för hela menskligheten, äfven är detta synnerligen för Sverge. Men häraf följer ock att i en strid emellan ljusets och mörkrets makter, mellan tt och våld, mellan frihet och förtryck, emellan civilisation och barbari, kan och lär svenska folket icke vara neutralt, icke sjunka i eg liknöjdhet eller sjelfvisk slutenhet. Vi måste intaga vär plats istrilen! Gerna må vi ingå förbund med vare; g vestmakterna eller, ännu bättre, samtiga mindre stater i Europa; men först och ist måste vi hälla vårt förbund med de a makterna, med gudsfruktan, sedlighet, ict, och ej förspilla det arf vi fatt afj äderna: frihet och ett obefläckadt namn. Freden är god, är oss kär, men må vi ej slömma att freden är ett barn of kriget pax nascitur bello), och att den, com ej är ned om kriget, ej heller får varu med om: reden. Låt ej kortsyntheten och den trångröstade sjelfviskheten uppoffra vår dyrbae egendom för främjandet af sin ing?, ; r det lugna qversittandet vid de egyptiska! ttgrytorna. Döden i krig må vara än så! itter: hon är dock att fördraga framför, en nesliga strådöd som man vill föra oss