Aftonbladet – 22 mars 1864, sida 2

Eorrespondens till Times från danska armön. Sönderborg den 26 Februari. Jag hoppas, att jag ej ölverskattar antalet döda och sårade på den danska sidan, efter det den retirerande armån var koncentrerad i sitt säkra skydd på Als och vid Dybböl för nitton dagar sedan, om jag antager dem uppgå till 300 a 400 man. Blott få af dessa ligga på de särskilda lasaretter, som blifvit skyndsamt iordningsställda för dem i Sönderborg, Augustenborg och på andra ställen, der jag ofta b söker dem. Den vida största delen af dem, som tåla vid att förflyttas, ha blifvit skickade till lugnare trakter på Fyen och Seland eller till och med ända fill Köpenhamn. Det vore omöjligt at förneka den danska armins medicinalväsende loford för stor skicklighet och omsorg i de sjukas och sårades behandling. Nästan alla de stackars patienter jag selt, visa prof på denna lugna och tysta tålighet, som är karakterist för alla nordiska folk. De sårade isynnerhet äro oföränderligen glada och förhoppningsfulla. De sätta sig upp i sina sängar, när främlingar gå förbi dem, inlåta sig gerna i detaljer om den skada, som lagt dem på sjuksängen, utbedja sig, då de äro ur stånd att föra pennan, välvilliga personers biträde at skrifva till deras hemmavarande vänner, och för öfrigt äro de stolta och, jag kan säga, glada öfver att ha gjutit sitt blod för sitt Tand och längta blott att få komma ut, för att ingå i ledet och ånyo äfventyra lif och lemmar för hvad som obestridligen är för den: den heligaste sak. De belinna sig på sin egen mark; de stå eller falla för sina hus och hem. Må himlen välsigna dem; må deras blod komma öfver deras hufvuden, hvilka de än må vara, som framkallat ett orättfärdigt och till och med onödigt krig! Dessa tankar genomkorsade min själ, då je i går för första gången, sedan jag kom hit, fann tillfälle att bivista den här regelbundet två gånger i veckan, måndagar och torsdagar, försiggående jordfästningen på Sönderborgs kyrkogård. Omkring en bataljon soldater voro samlade på stället, en musikkår, som dock mycket sent blifvit hitsänd från Köpenhamn för att muntra upp tråkigheten i vår belägrade tillvaro, den tjenstgörande presten, några få officerare och ännu färre sysslolösa åskådare. Soldaterna tyckas gerna vilja visa sina döda den sista tjensten en f.mille. Grafven gräfdes af dem. Deras timmermän ha tillverkat lik kistorna, deras egna händer buro deras älskade kamrater till det sista hvilorummet, nedsänkte dem dit och kastade jord öfver dem. Liken voro tjugotvå. Likkistorna hemtades en om sender från grafkoret, der de stått de sista tre dagarne. De voro klumpiga, grofva kistor, bestrukna med simpel röd färg: men det var dock likkistor, och st