Aftonbladet – 22 mars 1864, sida 2

: — Trafikinkomsterna å vestra stambanan hafva under Febr. månad utgjort för passagerare: (1:a klass 474 personer, 2:a klass 5,986,3, 3:e klass 23,080, transtransport 5) 63.344 rdr 72 öre; för gods: (öfvervigt å bagage 719: 32 centner, lik 1, åkdon 105, hästar 17, hundar 114 stycken, ilgods 773: 30 centner, fraktgods 273.678: 05, kronans effekter 10.134: 19 centner, boskap 1231 st., extra inkomster 1153 rdr 69 öre) 109.523 rdr 58 öre; — summa inkomster 172.868 rår 30 öre. — Samma månad förl. år 171.810: 85. Distrikternas längd 51,4 mil. — En korrespondent i Loos till tidnina Helsingen meddelar följande björnjagtistoria : Vid sistlidne julhelg blef i trakten af Gillberget inom Färila socken, vid gränsen af Loos, en björnhona inringad samt af några skyttar förföljd, hvilken jagt, till följd af den dåvarande mindre snö, måste utan vunnet ändamål öfvergifvas. Tisdagen den 1 i denna månad inringades nalle för andra gången i samma trakt och förföljdes af åtskilliga skyttar, som dock till större delen genom ansträngningar med skidlöpning i den lösa och myckna snön öfvergåfvo förföljandet, så att endast Olof Karlsson och Hans Olsson i Näsberg, Färila, samt Per Mickelssen i Faxen och Loos, voro de uthålligaste och förföljde nalle till torsdagen den 3 på eftermiddagen, då Olof Karlsson, hvilken var närmast till målet, aflossade sitt skott samt träffade, hvarpä nalle grymtande vänder sig mot den niäsvise förföljaren och kastar honom under sig. Då den till stället framkomne Hans Olsson skulle hjelpa sin kamrat, får äfven han dela samma öde; Olof Karlsson, som då ett ögonblick blir befriad från det obehagliga famntaget, rusar upp och sliter geväret från IHans Olsson, hvarpå han, under det Hans Olsson ligger under björnen, gifver densamma banesäret. Några svårare följder efter brottandet med nalle ha icke följt; endast några skrubbsår på rygg och lår samt klädernas söndernfvande har Hans Olsson erhållit. De djerfva skyttarne ha g oförsigtigt förföljt djuret utan att medtaga några särskilda försvarsvapen till begagnande på närmare håll, då skottet är aflossadt, så att bösspipan vid detta tillfälle måste begagnas. Till Redaktionen af Afionbladet. Då jag till min icke ringa förundran funnit, att hr polismästaren Wallenberg uti sin till öfverståthållaren ingifna rapport af den 16 dennes, införd i gårdagens Aftonblad, upprepat sitt redan en gång förut af mig vederlagda påstående, att År Wallenberg, vid min anmälan om mötet för Danmark, skulle hafva fästat min uppmärksamhet på ?det minst sagdt olyckliga val af dag för mötet som blitvit gjordt, enär på söndagsaftnarne vanligen en mängd sysslolösa och till en del rusiga personer stryka omkring och lätteligen kunna förledas till oordninger; så får jag härmed ånyo förklara, att något sådant yttrande, eller något al liknande beskaffenhet med det nyss citerade, icke blifvit till mig fåldt. Hr Wallenberg har behagat att, såsom stöd för sitt påstående, lägga i munnen på mig det svar, att ?denna olägenhet visserligen varit af bestyrelsen tagen i betraktande, men att man sett sig nödsakad att det oaktadt utsätta mötet på söndagen, enär det visat sig omöjligt att under någon annan dag i veckan få disponera lokalen?. Jag kan och vill icke förlara denna hr Wallenbergs utläggning af vårt korta samtal på annat sätt, än att hr Wallenberg, som utan tvifvel läst ett till Aftonbladet utaf en af mötets inbjudare insändt meddelande i samma syftning, förvexlat detta meddelande med något som skulle ha blifvit gjordt af mig till honom sjelf rörande denna sak, och hänfört detsamma till vårt samtal. Det skulle kunna tyckas alldeles öfverflödigt att ännu en gång upptaga till vederläggning detta hr Wallenbergs påstående: men då hr Wallenberg derpå synes vilja grunda ett slags försvar för polismyndigheteus åtgöranden under de derpå följande gatu-uppträdena, och en och annan, som är mindre initierad i det inre af dessa dagars bedröfliga historia, lätteligen skulle kunna derigenom förledas till den tron, att inbjudarne till mötet handlat icke blott obetänksamt, utan rent af lättsinnigt, om de, tvärtemot en på förhand gifven varning af hr polismästaren, likafullt vidhållit sitt beslut om mötets hållande, i stället för att inhibera: detsamma; så har jag ansett mig uppfordrad till denna förnyade förklaring, och öfverlemnar för öfrigt åt allmänheten att afgöra, på hvilkendera den hellre må tro på hr polismästaren Wallenberg eller på undertecknad. Stockholm den 22 Mars 1864, Samuel Ödmann.