Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 3

min systers redan nog grymma lidanden. i Ur fältlifvet. (Korrespondendens från Als till en dansk tidning. Ett fälllasarett. När man ser vår arme under marschen antingen det nu sker norrut före preussarne eller söderut efter dem, varseblifver mar mellan de många olikartade fordonen i vå train två stora grönmålade, skramlande vagnar af afskyvärdt utseende, hvar och en dragen af fyra hästar. De följas he ständigt åt, höra till hvarandra och utg i ening ett helt; de innesluta hvarker proviant eller ammunition, utan måhände det som skall förefalla den oinvigde ännv förunderligare, nemligen ett fullständigt ia sarett för 120 sjuka eller, noga räknadt, de inventarier, som höra till ett sådant. Am. nar armen under någon längre tid uppe hålla sig i en bestämd trakt, så uppsöka förvaltaren och läkaren det mest passande rum för lasarettet och tvingas af omständigheterna att välja detta i en klubblokal. en skolsel, en danssalong eller de små run men uti flera sammanbyggda bondgårdar, allt som tillfället medgifver. Vagnarne rulla fram till stället långsamt som ett liktåg. och är det icke en vagn för de döda, så gömmer den åtminstone alla de vapen, som erfordras till den sista högtidliga kampen mellan lif och död, hvilken dessa rum innan kort skola bevittna. Här utvecklarsig inom några få ögonblick hela den sorgliga verksamhet, som denna sammanträngda massa gör nödvändig. Förvaltare och sergeant, sjukvaktare och soldater, hvilka under marschen oafbrutet ha svärmat omkring vagnarne, bevakat dem med sorgfälligt öga och aldrig lemnat dem ur sigte, ha hvar sin andel af göromålen. Förvaltarens första uppgift är att skaffa ihop halm, det är den tageloch dunstoppning som här begagnas till madrasser och dynor. — 7De stackars sårade, som kämpat för fosterlandet och utstått alla föltlifvets umbäranden, skola således, blödande och lidande, vara nödsakade att hålla till godo med en hård och stickande helmbädd?? frågar den sjukliga känslosamheten derhemma. Men låt bara alla dem, som sörja häröfver, komma hit till Sönderborg och hvila i 8 dagars tid på den frusna marken under öppen himmel eller för ombytes skull i den unkna, däfna och illaluktande halmen i ett stall eller en lada, och åsigterna skola snart förändras, det otroliga blifva möjligt. Man går till hvila i denna af halm och lera hopkomna lada, med tornistern under hufvudet, borrar ner sig i halmen — nöden är en god lärmästare — skickar en helsning till det kära hemmet, svär en vers öfver kamraternas djuriska snarkningar, öfver kölden, draget och tröttheten, slumrar slutligen in och vaknar den påföljande morgonen med gladt mod och lätt sinne. Man är ung, min vän! Man har sitt hopp för sig och en eller annan, som tänker på oss derhemma -— deri ligger hemligheten. Kommer så tiden efter en hatalj, då man ål oss uppsöker en plats på lasarettet; äfven då man belåten med halmsäcken. Ett sådant läger är ändå alltid bättre nn det som föregått detsamma i den skakande vagnen eller på ambulanssoldaternas gungande bårar. r halmen är anskaflad, stoppas säckarre. eller, om man så vill, madrasserna, till fluta och så mycket som möjligt jemna pjeser, det är de undre sängkläderna. En aflång hufvudkudde fylles med samma innehåll. Dessa halmsäckar läggas på golfvet, sida vid sida, så många som utrymmet medgifver det, endast med en smal gång emellan, ett snäft oblekt bomullslakan, ett ylletäcke derötver — och så är bädden färdig. Ett bord af medikamente-. flaskor och instrumenter ställes borte vid: fönstret, sjukvaktarne samlas utanför och i ängen väntar en gammal sergeant, en klussik? med ett rödt ansigte och ett ut-. tryck i detta ansigte, som om vanan eller åren gjort honom otillgänglig för alla blidare känslor, stirrande ögon och ett par ppar, hvilka endast öppun sig för att barskt upprepa en befallmnug från öfverlä karen, eller till ett leende hvarje gång föreständerskans för köket feta dotter kommer springande öfver förstugan. Lasarettet ir färdigt. Allt står färdigt, och öfverläkaren och de två underläkarne kunna ni som helst börja sin sorgliga och så föga locksomma verksamhet. Hör! det skjuter i fjerran, irumpetsignaer ljuda på atstånd. Nu blåser det till mling på gatorna. Nyfikna samla sig ing dörren, smärtan och olyckan ha Jlikkom glädjen sina åskådare, den ena vagnen fter den andra kommer långsamt ned till töllet. Baklänges i halmen sitter en liklek, ad soldat, i den nästa vagnen ligser en annan, hvilkens ansigte är betäckt och gömdt under ett smutsigt skynke, hi