Aftonbladet – 16 mars 1864, sida 3

varit en osnygghet, som, jemte det redan anförda, tyckes utvisa ett alltför stort förbiseende af de trafikerandes allra billigaste fordringar. Likväl eger hr Keiller äfven bättre ångbåtar, mot hvilka föga eller intet är att anmärka, och en af dessa har äfvem på sednare tiden jemte Klippan? fått göra de vanliga turerna, men har någon af dessa två råkat i olag, så har näppeligen någon af hr K:s bättre båtar blifvit satt i sjön i stället, utan man har då fått åtnöja sig med den gamla bräckliga ocb lifsfarliga Röda stent, Ett, för hvilket man bör hålla hr Keiler I räkning, är att under lögerne alla torgI besökande fått ända till kl. 1 på dagen göra turer med hans båtar för halfva vyanliga priset, hvarvid de talrika passagerarne I nogsamt visat huru betydligt en billig afgift kan öka trafiken. En länge påräknad prisnedsättning äfven för veckans öfriga dagar låter dock ännu vänta på sige Onskligt vore således, att antingen hr Carlsund eller någon annan konkurrent här I snart ville uppträda, då det är utom allt tvifvel att en sådan, om säkrare farkoster, större uppmärksamhet mot de trafikerande och billigare priser än de nuvarande presterades, skulle göra allraminst lika goda affärer som hr Keiller, derest icke denne i tid ändrar sitt i och för kommunikationen hittills följda system. För den andliga samfärdsel menniskorna emellan har här länge varit sörjdt på månpohanda sätt, dels genom religiösa sammanomster, dels genom ordenssällskaper och klubbar m. m. Men äfven härvidlag tycker man sig ha åtskilligt öfrigt att önska, och så har nu doktor Charles Dickson, som bekant är, framträdt med ett förslag (såsom det säges i första hand utgånget från en språklärare Vennerberg) att för unga män bilda ett sällskap för ömsesidig förädling. En vacker tanke. Från ett och annat håll har man emellertid i det föreslagna samfundet trott sig se till stymmelsen till ett nytt läsaresällskap; men denna förmodan har väl redan vikit, sedan man tagit i närmare betraktande sammansättningen af den komitå, som har att utarbeta sällskapets stadgar och inom hvilken man finner flera lefnadsglada och friska viljor. tt ändamål, för hvilket det här. som på så många andra ställen; kunde förefinnas talande skäl att bilda ett sällskap; och det så vidt omfattande som möjligt, vore — en allmän medborgerlig anda. t det hållet tycktes också ett samfund syfta, som redan för längesedan sett både sin början och sitt slut. Det var det s. k. Debatterande sällskapet, hvilket, så vidt jag minnes, stiftades i Göteborg år 1817 och fortgick till bortåt 30-talet. Vid hvarje dess sammankomst valdes en president och tvenne debattörer?, hvilka sednare skulle diskutera en för tillfället framställd fråga. Då bland ledamöterna räknades sådane män som ei öfverstelöjtnant Gustaf Hjerta, en Weern m. fl., var det klart att man ej kunde undgå att någon gång närma sig det politiska området, ehurn detta, enligt stadgarne, här var ett fridlyst fält. Så blef .t. ex. fallet, då en gång Gustaf den tredje blifvit föremål för debatten; men detta gaf också dåvarande biskop Wingård — densamme, som påstod att vår tid rubbat sina stöd, — anledning att påpeka det olämpliga i att söka bedöma en historisk period, som låg så nära vår tid. På grund deraf blef vid samma tillfälle stadgadt, alt man ej finge välja något historiskt ämne närmare sin tid än 50 är. Det må här anmärkas att sällskapet borde bland sina hedersledamöter räkna landshördingen, biskopen och förste borgmästaren, hvarigenom det var öfvervakadt af både de verdsliga och andliga myndigheterna — en anordning, fullkomligt i kostymen under Carl Johans dagar. Vid ett annat tillfälle blef förskräckelsen bland dessa hedersledamöter ännu större. Det var då någon föreslog, att man till liskussionsämne skulle upptaga den frågan: När fosterlandet sväfvar i fara, hvad är då en medborgares pligt?? — Den gången var let ej hans högvördighet biskopen, utan andshöfdingen, grefve v. Rosen, som skynlade att erinra, det man genom en sådan råga skulle komma in på politiken. Hr srefven meddelade härefter den upplysning, tt konungen flera gånger tillfrågat honom om sällskapets organisation och hvilka afigter detta bure i skölden, samt att han grefven) dervid alltid lugnat H. Maj:t med len försäkran, att de debatterande vore myeet lojala personer. — ?Låt dem debattera, ade kungen då slutligen sagt, ?men håll ;gonen noga på dem! Från och med den dagen var den friska nda, som ditfills lifvat sällskapet, snart förvunnen; man visste att ett sidoinflytande jer sökte göra sig gällande, att mån var utsatt för ett alldeles obefögadt spioneri. ammanträden höllos väl än; men allt blef å menlöst och genombeskedligt. Man diskuerade t. ex. på det historiska området ?huuvida Gustaf den andre Adolf endast af eligiös känsla eller af politiska skäl föraneddes att deltaga i tyska trettioårakriget, ch vid ett annat tillfälle ventilerades den rågan: Hvar är lifvet angenämast, i staen eller på landet?? m. m. s. — Summan f allt detta blef den, att det debatterande illskapet så småningom aftynade och dog. I våra dagar, då konjunkturerna äro för pplysning och framätskridande så fördelre! Om jag inte vore Teresas man, skulle wg afundas dig. De voro nu nära parkgrindarne. Tror ni inte4, sade Vincenzo plötsligt, sa Pe 27 Pi ER vn AA