Aftonbladet – 16 mars 1864, sida 3

sin förvirring hade glömt; och han kallade sig nu inom sig sjelt för ett dumhufvud, för att han ej i tid hade framställt detta giltiga skäl för sitt nekande att gå ut. Han gjorde emellertid ett försök att komma undan, genom att säga: Ser ni inte att det regnar?4 Jo visst, sade del Palmetto ; men lyckligtvis har jag med mig ett paraply, samt fattade i detsamma ett sådant, som han hade ställt i en vrå i förstugan, och sålunda nedtystande hvarje invändning i detta afseende. an spände upp poraplygt. stack åter sin arm i Vincenzos, och derpå befäfvo sig begge utför trappan ned genom allen. Oss emellan sagdtt, Började Federico, din svärfar ser bra klen ut — han är på ett sorgligt sätt förändrad. Sista gången jag såg honom — när var det nu igen? — jo, år 1854, skulle jag tro — ja, i slutet af år 1854 — du var då i Savoyen — såg han snart segt ut som en ung man ... Det regnar värre än någonsint, anmärkte Vincenzo. Nej, det är droppar från träden, som kommer dig att tro någonting sådant. Vid den tiden, fortfor Palmetto, fullföljande sitt påbörjade ämne, var han riktigt munter och språksam. Det förvånar mig derför att han inom föga mer än två år blifvit hvad han nu är, en gammal förfallen gubbe. Hur gammal är han — vet du det? cHvem? frågade Vincenzo. CHerr advokaten, vet jag — drömmer du? Han är omkring sextiofyra år. Han ser ut att vara tjugo är äldre4, sade Palmetto. Men en säden skönhef signora Rosa har blifvit. Såsom fru öfver träffar hon till och med sin flickålders vackra löften. Du är minsann en Iytklig passage