Aftonbladet – 16 mars 1864, sida 2

of j ooo ERP RR EVA Ke PP APR Ut begynnelseplena, hvilka icke hade någonting anmärkningsvärdt att erbjuda. Riksdagarnes talmäns patriotiska tal till provinsguvernörerna, meddelandet af regeringens program om de förslag hon ämnar framställa, och riksdagarnes första konstituerande handlingar, se der hvad som utmärkte öppnandet af våra provins-ständers tredje session, hvilka provins-ständer man förgäfves söker framställa såsom små parlament. I sjelfva verket förfoga provinsriksdagarne icke öfver något verksamt medel att göra sina åsigter gällande. De befinna sig icke såsom riksrådet ansigte mot ansigte med en mer eller mindre ansvarig ministere, utan de ha att göra med guvernörer, som äro I nödsakade att åtlyda centraladministratio-Inens instruktioner. Riksrådets förnämsta rättighet, d. v. s. att antaga budgeten, saknas helt och hållet för de särskilda landtdagarne. Centralparlamceztct sjelf inverkar, såsom man vet, endast i ganska inskränkt mån på regeringens gång, och om det blefv. fråga om att vägra ett af ministeren äskad vigtigt anslag, skulle detta kunna sätta den konstitutioesla naskinen i fara. Icke de18:0 mindre tvingar nödtvånget, att begära I kamrarnes samtycke till budgeten, regeringen att, om också blott för att undvika uppret ude diskussioner och skådespelet af en all gsämja med landets representation, sv. vici möjligt är lämpa sin politik efter parlamentsmajoritetens önskningar och åsigter. Det är 25 så med provinsriksd2garne, och deraf följer, av wosttr2lerne till 1861 års Februarikonstitutiou icke förmå nedTIsätta denna konstitutions enhetssträfvande och centraliserande betydelse till förmån för det system, som det federalistiska och arislokratiska diplomet af den 20 Okt. 1860 försökte införa. Det är lätt att inse, att det ligger i federalisternas intresse att öfverdrifva provinsriksdagarnes legislativa värde och politiska inflytande, ty de hoppas genom dem kunna splittra centralparlamentets konstitutionella verksamhet. Men de skola ej lyckas häri. Visserligen kunna de särskilda riksdagarne inom det område, som är dem anvisadt, göra stora tjenster och bidraga att vänja landet vid de representativa institutionernas regelbundna gång, men detta med vilkor att de ej öfverskrida sin befogenhet och ej taga sig till att inkräkta på riksrådets prerogativer. För att göra sig ett begrepp om det federalistiska och reaktionära kotteriets tomma drömmar, är det tillräckligt att läsa deras erkända organ 7Das Vaterland?. Denna österrikiska Kreuzzeitung helsade öppnandet af provinsriksdagarnes tredje session med utropet, att konkordatet och Oktoberdiplomet äro grundvalarne för en sannt liberal utveckling! Och det är förmedelst dylika orimligheter som våra ultras hoppas göra propaganda till förmån för ett system, som allt förståndigt folk för längesedan utdömt. I mitt förra bref trodde jag mig kunna förutsäga, att den polska resningen, som man roade sig med att förklara vara död och fullständigt qväfd, ännu skulle låta höra af sig. Jag nämnde, att emigrationens förnämsta agenter hoppades på motsatsen. Hvad sow tilldragit sig i Galizien har helt och hållet bekräftat denna spådom. Den 24 Febr. påbjöds belägringstillståndet på Österrikes polska område. Man torde erinra sig, att då Februarikonventionen mellan Preussen och Ryssland afslöts, skröt grefve Rechberg i ett samtal med engelska ambassadören lord Bloomfield öfver det jemförelsevis lugna tillståndet i Galizien, der 12,000 man voro tillräckliga att upprätthålla den allmänna ordningen. När det tillkännagafs för provinsguvernören grefve Mensdorff, att han skulle erhålla så stor förstärkning af trupforna, som han ansåg af nöden, svarade han, att den truppstyrka, öfver hvilken han disponerade var tillräcklig, att londtbefolk-!. ningen var lugn, och att han ej för ögonblicket såg någon allvarsam anledning till oro. Det var på detta yttrande grefve Rechberg stödde sig, då han telegraferade till grefve Thun, Österrikes sändebud i Petersburg, att denne borde söka förmå ryska regeringen att icke i Wien meddela Februarikonventionen, emedan Österrike ansåg den allmänna enighet, som rådde mellan de båda kejserliga regeringarna, för närvarande tillfyllestgörande. Detta samtal meddelas i cn depesch från lord Bloomfield till lord Russell af den 12 Febr. 1863, hvilken är införd i den engelska blå boken?. -Till på köpet klandrade grefve Rechberg Februarikonventionen och lät säga i London och Paris, att han hade afböjt anbudet från Berlin till Österrike att biträda Februarikonventionen, hvilset förnekades af de preussiska tidningarna och föranledde en temligen liflig polemik. Allt detta bevisar, att det i Februari 1863 anns en temligen bestämd skiljaktighet i råga om Polen i Österrikes och Preussens politik. Proklamationen af den 24 Febr. i wr bevisar, att denna skiljaktighet har uppört, samt att äfven Österrike inträdt i den el. alliansens sköte. I sammanhang härned har den militära årsfesten i Berlin, det ill säga festen på 50:de årsdagen sedan onungen af Preussen för första gången var elden vid Bar-sur-Aube, väckt uppseende. ill denna helt och hållet militära fest hade ögre ryska och österrikiska officerare beifvit sig till Berlin. Konung Wilhehna föeslog en skål för Rysslands och Österrikes rm6er. Ryktena om ett allt förtroligare ärmande mellan de tre hofven ha härigeom vunnit ökad styrka. General Manteuffels beskickning till Wien yckes förnämligast angå förbundsreformen — —— ——A rtrrre—e— Ve—LL LL n rask melodi, bestämde honom att genast )— nÅda aot i mAtcatt rmiltnina mat dan pc 1...