Aftonbladet – 16 mars 1864, sida 2

blodets sönderdelning eller cellväfnaden förstöring; men deremot har hon föga a! säga, då man begär en förklaring öfver d skador, som tillfogas den menskliga orga nismen genom ett inre frätmedel. Och lik väl äter detta sednare sig en väg genon kroppen lika säkert som arsenik eller strych nin. Vår stackars Vincenzo var ett bevi härpå. Utan att vara verkligt sjuk, uta att hafva någon särskild eller bestämt åkomma, trånade han synbarligen bort, all mer och mer för hvarje dag. Bristen pi frisk luft och rörelse, som vintern medför de, bidrog ytterligare till att undergräfve hans kroppskonstitution. Han hade förlora sin aptit, och med den försvann allt de lilla kött han ännu egde qvar; hans krafter voro så försvagade, att en promenad på nå. gra få famnar beröfvade honom andedräg. ten. Det såg ut som om lifvets låga så småningom minskades, innan den helt och hållet skulle slockna. Han kände ej något inre lidande -— i fysiskt afseende alldeles intet; i moraliskt vida mindre än vid början af vintern. Vincenzo började försjunka i apati. et var en dag tidigt i Mars. Ett och annat svagt tecken till den kommande våren fröjdade ögat. Topparne på de höga popplarue i alln började få små gröna rickar; ett grönt nät tycktes omgifva syrenvuskarne, som växte på andra sidan om terrassen; och genom dimman i dalen framtittade en klar solstråle, som muntert helsades af foglarnes första sånger. Lockad af uftens stärkande och lifvande inflytande nade Vincenzo just kraflat sig ut ur huset straxt efter middagen och stod just och underade hvilken väg han skulle gå, då judet af någon som kom springande upp stentrappan, under tiden gnolande på