Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 3

ket. Det gick emellertid beständigt raskare framål, allteftersom snöyran saktade sig och dagen började gry. Det hette att österrikarne voro oss i hälarne och att de anfallit våra eftersta regementen med en öfverlägsen styrka. Då och då hördes ett kanonskott och ett svagt smattrande ljud som af gevärsalfvor. Hästen eled at sidan, stönade, skakade på hufvudet och störtade igen. Karlen stod stilla med tyglarne i handen och sug sig om efter hjelp. Bort med dig! sade en officer, hvars train hejdades af det omkullfallna djuret. — Hon förmår inte mera, sade ryttaren, och tärarne tillrade ned öfver hans kinder. Ja det gär snart med oss på samma sätt, sade officeren; in med dig i ledet och knuffa hästen ner i diket. Karlen lydde. Då han hade marscherat ett stycke, stannade han. Den öfvergilne, trogne följeslagaren hade lyftat upp hufvudet, såg efter honom och gnäggade sakta. Då vände han om igen, klappade hästen och satte sig ned på dikeskanten med tyglarne i hunden. Här blef han sittande och tilltalade sakta det trogna djuret med smekande och uppnruntrande ord, utan att röra sig från stället, så länge som den, hvilken obse le händelsen och beskrifvit den, hade dem i sigte. Blef han tillfångatagen, eller repade Lotta sig? Det är ovisst; men ryttaren och hans häst delade åtminstone samma öde. Ett. liknande deltagande för hästen röjer sig omedvetet i manga uttryck. Fråga en kavalleriofficer efter en fäktning, huru den vätt och han skall ögonblickligen svara: Vi förlorade så och så många hästar?, ryttaren personligen nämnes aldrig. Har löjtnanten nagot emot att jag går bort ett litet ärende?? frågade en uppassare sin ofticer. Hvart skall du då fa vägen?? sporde honom denne. Jo se jag mötte Lisa i dag. då vi kommo från förposttjeneten, nu skulle jag hara springa bort och titta till henne.? -— Lisa? Hvem är dei? — Lisa, kors vet inte löjtnanten det! återtog karJen förvånad öfver sin förmans okunnighet, ?det är ju min gamla märr, som fick en skavank vid Mysunde, men nu har hon kommit sig igen.? I hvarje fälttåg har soldaten gerna en eller annan favorilsysselsättning, hvarmed han fördrifver sina fristunder och som den ena upptager efter den andra. Under fälttåget i Afrika uppfonno fransmännen ett nytt slog af råttor med horn, hvilka de astadkommo derigenom, att de inympade spetsen af en rättas svans midt i hennes panna, läto öppningen efter det i huden gjorda såret gro igen, och så var hornråttan färdig. En fransk lärd var just i begrepp alt skrifva en särdeles djupsinnig, vetenskaplig afhandling om detta fenomen, då han upptäckte att man blott drifvit gäck med honom. På Krim fångade soldaterna domherrar och lärde dem att hvissla. Under förra kriget förfärdigade våra soldater små vattenqvarnar, hvilka de anbringade i hvarje bäck, i hvarenda liten rännil. De, som voro förlagda vid kusterna gjorde små skepp af gemla träskor och plankbitar, målade dem svart-röd-gula och satte vid styret en gubbe?, komponerad ar en potatis, två träpimnar och cn pappershatt -— det skulle föreställa tyska flottan. Sedan sattes skeppet nt i sjön eller de omkringliggande träsken samt skickades Xafsted med hjertliga helsningar och många fromma önskningar för den stora familjen. I år har man börjat på att dressera hundar, men tiden har hittills varit så knapp och förrättningarne så mänga, alt detta tidsfördrif ävnu icke har hunnit follkomligt utveckla sig. Flera afdelningar hålla sig med en hund, som har regementets nummer utklippt på ryggen, intar samma qvarter som regementet, får sin naturaförplägning på samma oång, följer med regementet öfverallt på marscher och i striden, möter på allarmposten när det bläsestill utryckning, lem-. nar det angenämaste hundqvarter för att gå på förpost: kort sagdt, är oskiljuktigt förenad med de raska gossar, hvilkas nummer han bär. I ett regemente hette hunden Raps. Jag säger hette, ty det oförlikneliga kreaturet är tyvärr icke mera till. Det var en långsträckt, mager persedel, öfvermåttan ful, halft byracka och halft pudel, alltid smutsig och nedsölad, men ulluid vid godt lynne. Desslikes hade han två rader snöhvita tänder och två svarta. strålande och trofasta ögon. Raps var för öfrigt en stor talang, en tusenkonstvär, som gjorde sina lärare den största heder. Denne var en köpenhamnarc, till yrket skomakare, ul naturlig böjelse äfventyrare, utrustad med ett! klipskt hufvud. prydt med två stora örringar af messing, och på grund af sina förtjenster upphöjd till den ansvarsfulla förtroendeposten att vara underkorporal. Il qvarteret var Raps nästan alltid tillsamman med underkorporalen 3; dock är det ännu oufgjordt om det var mannen eller hunden, som mest sökte den andres sällskap. Nog af, de tillbragte sina fristunder ihop, och Raps var den som mest proliterade deraf. Underkorporalen redde ut hans länga hoptofvade hår, klippte honom och det så artistiskt och hvarje gång med så många variationer att Raps ständigt framträdde i de mest olikartade groteska skepnader, man kan tänka sig; än hade han sma tottar hängande ned öfver ögonen och käkarne samt ordnade längs utefter ryggen och nedåt benen, så att han såg ut som han hade varit besatt med piggar, än rakadege hufvudet alldeles skalligt och måludes ljusgrönt, hvarjemte håret bortklipptes på ryggen. än fingo mustascherna växa och vredos upp mot ögonen; kort sagdt, korporslen var outtömlig i sina uppfinningar. Samtidigt härmed ansåg han det äfven maktpåliggande, att tillika inverka på hans andliga egenskaper genom förmaningar och goda räd. Raps? — sade ban — när man kommer j in på magasinet, så vänta alltid de blygsamma till derföre få de ingenting; den kloke sörjer för sig sjelf, regementet har gifvit dig en god uppfostran, du skall återgälda den såvida jog icke misstagit mig på dina naturgåfvor.? Tack vare denna förmaning lärde han hunden att stjäla och det så fiffigt, att det nästen icke gick någon dag förbi, utan att Raps förde ett el: gy