Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 3

sätt hotades i sin venstra flank af de framrycI kande kolonnerna. blefvo fältvakterna dragna tiilI baka och hufvudpiketen intog vid Rageböls krog en stridsposition, som bibehölls, tills en framI trängande fiendtlig styrka genom flankerande eld från båda sidor tvang den att retirera till Pythusen. Här upptogs den af de 2 kompanierna af 2:dra regementet. af hvilka det ena kastades fram till den södra och norra sidan af Aabenraavägen, för att om möjligt stanna fienden i hans våldsamma framt ngande. Detta lyckades till en del på södra sidan, hvaremot fienden fortfor att tränga fram på den norra. och då han på samma gäng fått tillfälle att köra upp några kahvilka beströko Aabenraavägen, måste get fortsätltas bort mot skansarne. Så snart hufvudreserven erhöll underrättelse iom angreppet på förposterna, intog den ens I ställning. Men då fienden trängde våldsamt fram på båda flyglame, och dessa voro i starkt återtag. tvangs hufvudreserven att draga sig tillbaka något öster om byn, hvarest 2:ne halfva kompanier utförde ett ra den något i hans framträngande. Brigadbefälhafvaren öfverste Lasson hade emellertid tagit befälet och beordrat 2:dra och ö:te regementena att fullständigt besätta skansarne, fran hvilka sköts på de ramryckande fiendtliga kolonnerna. Klockan 92 saktade sig den fiendtliga elden nägot och brigadbefälhafvaren beordrade öfverste Falkenskjold att öfvertaga befälet å högra flygeln och rycka fram mot Dyppels kyr verstel jtnant Hirsch att taga befälet på venstra flygeln och rycka fram mot Avnbjerg. dan det lyckats 2 kanoner af 2:dra fältbatteriet. att tvinga de vid Pythusen uppkörda fiendtliga kanonerna till tystnad, skedde tframryckandet på heja linien, och förpostställningen intogs åter af ryttmästaren Castenskjold. Förlusten var 335 man i döda, sårade och saknade, officerare och menige man. L ee ; Istedslejonet har, som bekant, nedtagits från sin piedestal på Flensborgs kyrkogård, men civilkommissarierna ha förbjudit nedbrytandet af den öfriga delen af monumentet. Detta har åter oroat det tyska agitationspartiet, som nu fordrar att platsen skall utlemnas till begrafningar och sjelfva lejonet gifvas ät en 7sechleswig-holsteinsk? komite, på det att de må kunna gifva monumentet den sista sparken, sla det i styeken och prägla skädemynt af metallen, hvilka skola säljas till förmån för invaliderna i den österrikiska och preussiska armön. Till preussiska lägret i Sundeved ha nyligen anländt ett par oväntade gäster, nemj ligen två japancsiska marinofficerare, hvilka på sin regerings befallning uppehållit sig en tid i Holland, men nu sky udat till Slesvig, för att deltaga 1 fälttåget vid Dyppei. Det är mycket unga män, som hvarken äro vackra eller synnerligt krigiska till sitt yttre. Deras uppträdande är anspråkslöst. De tala mycket väl engelska och holländska samt äro i allmänhet mycket umgängsamma. De betrakta det som en stor artighet, då man lemnar dem sitt visitkortsporträtt, och de besvara den med att sjoltva frumtaga ett kort, hvarå de med en li ten pensel raskt och nätt teckna sina egna porträtt. Drag ur fältlifvet. (Korrespondens från Als till Berl. Tid.) Kapitlet om djuren. Ingen har, saävidt jag vet, ännu skrifvit ens sild artikel om djuren, hvilket dock är digt nog, enär äfven de ha speJat sin väsentliga roll i krigshändelserna; det är om dem jag i dag vill förtälja något, och jag vill dä börja med hästen, detta ädla djur, som under denna vinters fälttåg har fått utföra de otroligaste bedrifter, af hvilka ell så stort antal menniskor, för att icke tala om hela vår krigsmateriel under tillbakatåget, berodde: hästen, som har lidit och tält som de andra, ofta mer än de andra, och detta utan något slags erkännande, hvarken i yllna tiltar ciler frivilliga bidrag, och detta allt utan att beklaga öfver depoteller magasiusförvaltare. Det är om för den oinvigde att göra sig någon föreställning om dessa djurs fattningsförmåga och Jläraktighet. Kavallerihästen känner, som bekant, hela den långa raden ef de mest olika trumpetsignaler lika så väl som ryttaren sjelf; den stannar när det bläses halt, öfvergår från skridt till traf, från traf till galopp, utan att behöfva nägon påminnelse med sporrar eller tyglar; stupar ryttaren i striden och tappar stigbyglarne, stannar hästen en stund och väntur på honom; blir han liggande, böjer han sig ned och nosar på honom och gilver sig sedan i väg till den trupp som han tillhör, kilar sig in igen på sin plats i ledet och deltagar derefter i de andras rörelser. Musiken utöfvar en underlig verkan på honom ; blås endast ett stycke, och du skall se den mest utmattade, dödströtta häst resa sitt junkna hufvud, spetsa öronen, bli lifligare och raskare röra sig framåt. Under rasten eller vid en bivuvak fäster nan uppmärksamheten vid en kavalleriafdelning, utsträckt på marken: manskap och hästar solvande om hvurand på maständ liknande en hoprörd massa, omöjlig att utreda, hvilaude vid sidan of, under och ofvanpå hvarandra, i det ryttaren begagnar sin häst till hulfvudkudde eller kryper ihop under den, för att skydda sig mot kölden, utan att det faller hästen in att förändra 1 en gäng intagna ställning. Ar detta likväl nägon gång händelsen, så sker det med varsam försigtighet, i det han med hufvud och ben först makar sig plats, sö ker att frigöra sig och derefter längs och försigtigt reser eller vänder sig, s han icke kommer utt trampa på de omkringliggande. Inträffar deuna rast när marken är väl eller frusen, brukartyttaren gerna skjuta hästen ät sidan, sedan hanlegat en stund, och intar hans plats, som då c varm och torr. Hvilket bängifvenhetsförhållande utvecklar icke detia foftsatta intima samlif mellan ryttaren och hans häst. Djuret förstår ullt, språk och miner, det I känner sin herres gång, hans röst, hons vanor. det vet att bland alla uppsöka hojnom ensam, en trofast, oegennyttig kam rat, ceom har det företrädet framför många andra goda kamrater, att den aldrig tröttnar med hvad den hur att utstå och lida. På tillbakatåget från Dannevirke, ett stycke ofvanför Isted, störtade en dragonhäst, ryttaren hjelpte honom upp: hästen kt anfall. som hejdade fien-j