Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 3

en outtröttlig uppmärksamhet: ibland släpade han hem en höna, ibland ett läckert färskt kött, ibland ett präktigt stycke skinka, ofta så nedsöladt att ingen kunde begagna det. En dag kom underkorporelen med rapport till kaptenen. Raps hade följt med. å korporalen trädde fram i rummet med fingrarne på mösskärmen brast kaptenen ut i gapskratt. Borta vid dörren tt Raps på Dukbenen i alldeles samma ällning som korporalen, med ena framtassen på hufvudet. Den gröna färgen på detta var afnött så när som på nägra enstaka fläckar, hvilket icke minst bidrog till att fullkomna effekten af det hela. Hunden, i sin hallförrryckta frisyr, här och der en rön pladask och en och annan utstående hårtott, tog sig så äkta komisk ut, att sjelfva korporalen mäste skratta: Raps ensam bi behöll respekten och blef sittande i det djupaste allvar, orörlig som en stock och med tassen alltjemt på hufvudet. Hvad dn är det der för ett djur! frågade slutlid kaptenen. Det är en hund, som är lika klok som cen menniska7. svarade ex-skomakeren. Träd fram. Raps, och v dansken skull ha!? Rups reste sig på b benen. gick några steg fram i denna ning och låtsade som han smekade någon. Underkorporalen kastade en triumferande blick på ka stenen och fortfor: ?Hvad skola österrikarne ha?? Raps lade sig ned på marken och sträckte alla fyra benen i vädret och tycktes vara stendöd. Ater en blick och en ny fråga: Hvad skola preussarne ha då? Raps reste på sig, visade tänderna och vände svansen dr Efter dessa prof på elevens skicklighet trädde läraren ett steg tillbaka och helsade. Raps stod uter på bakbenen och helsade på samma sätt. Sålunda aflägsnade de sig. Man kunde berätta tusende småhistorier om Raps, i hvilka han städse i lika hög grad lade i dagen sin dygd och värdhet, men utrymmet är härtill för inskränkt. Han var med öfverallt, vid exereis och likparad, darrade aldrig i faran, dukade aldrig under för ansträngningar, hans hela Hf var helgadt det regemente, som hade åtogit sig honom. Bar det af till en fäktning eller ut till förposterna marscherade han gerna vid sidan af första mannen på venstra flygeln, stilla och djupsinnig, alldeles som om han hade expeditionens mål sig väl bekant. Han kunde då möta sin allrakäraste väninna utan att så mycket som ens blinka åt henne, och om så skedde, var det med en min,.som tycktes säga: Ber om förlåtelse, min nådiga! I dag ha vi annat att göra än att springa och svansa och kurtiseräa hvarandra!? På tillbakatåget från Dannevirke hade Raps sprungit upp till en kusk som körde en tom brödvagn. När några af soldaterna vid regementet blefvo så öfveransträngda att de icke förmådde mera, kröpo de ned i brödvagnen, stufvade in sig i halmen och slogo igen locket. Allt detta fann Raps sig i: han mottog en hvar som kom med ett muntert gläfs och hviftningar på svansen, men vågade en annan soldat som jieke hörde till regementet sig fram till vagnen, rusade han upp som cen blixt och bröt ut i ett så ursinnigt skällande, att man snart fann för godt alt lemna Raps kamrater i oqvald besittning af vagnen. En morgonstund ijenstgjorde Raps med sitt regemente på deyuerste förposterna på andrå sidan om skorven framför skansarne. Det hade varit en bitande köld den natuen. med omvexlande spö och regn. I morgongryningen började det att frysa på. Him len var blygrå, de genomblötta soldaternas ansieten hade nästan samma Järg. Swaxt före aflösningstimman kom en prenssisk kolonn fram bakom gärdesgårdarne nedanför förpostkedjan, gjorde halt och började att ge eld på de våra. Vi besvarade den och nu började en af desså intetsägande fäktningar, för hvilka preussarne hysa så stor förkärlek. Efteren stunds förlopp skingrade g både fienden och krutröken och de våra intogo sin förra plats. Några af oss hade stupat, bland dessa underkorporalen med de stora messingsringarne i öronen. Raps hade gätt fram och tillbaka under striden, med svansen i vädret, fronten mot fienden och under ett oafbrutet och ilsket skoll. Han avancerade och drog sig tillbaka med n kedja. Nu låg han tystad ien snödritva, nägra steg från korporalen, en stor blodpöl i snön tillkännagaf att han var träffad. kyl tet om hans död spridde sig snart under allmän sorg utefter hela kedjan. Då aflösningen kom, samlades man omkring den plats, der den trogne Raps dragit sin sista suck. Ja, der läg han utsträckt med stela lemmar, raka ben och tungan utom munnen. Det hvilade ännu ett särdeles bistert och hotande uttryck öfver hans rynkade anlete. . Satans klok bhund!? sade en af regementet, 7han kunde aldrig förmå sig att bli god in med pickelbufvorna. Till och med som död ligger han der och räcker ut tungan åt dem.? Ka (Insändt.) Motsägelser. mr