Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 2

Vi skulle kunna ha någon anledning att uppstämma den bekanta psalmen i gamla psalmboken : Store stutar i en Hafva mig omgifvit: Fete oxar rundt omkring Hafva mig omskrifvit, Som lejon vred. Gapa de med sin mun så bred. Onekligen lämpa sig de vedervärdiga och vanvettiga utgjutelser, för hvilka vi från åtskilliga häll äro föremål, bäst för satirens gissel och de skola säkerligen icke undgå densamma. Genom sjelfva sina öfverdrifter påskynda de den reaktion, som vänder den rättmätiga förtrytelsen mot detta sätt att rusa fram på publicitetens område, som är fullkomligt analogt med det sätt, hvarpå man under de sista dagarne seu råa och otillräkneliga personer, bemyndigude att begagna lifstarliga vapen. på eget bevåg och utan ledning och kommando, rusa fram och 7i ordningens namn? begå de gröfsta kränkningar mot personlig rätt och säkerhet: äfven der intet iteckentill oordning förefunnits. Hade vi varit nybegynnare politikens och publicitetens fält, så skulle dessa dagars erfarenhet. deras manga uppeubarelser af råhet, dumhet, lättsinnighet a ett håll, samt slapphet i känsla och karakter, ögontjeneri och en hejdlös ilska, som sätter sig öfver alla den allmänna moralens och anständighetens fordringar å det andra, kunnat verkan något nedslående på vårt mod och på vära förhoppningar om möjligheten att arbeta med någon framgång för det som är rätt och sannt. Men nu hafva vi varit så länge med, vi hafva haft så rikligt tillfälle att studera fluktuationerna på folkopinionens område, att lära känna karakteren och förloppet af tillfälliga uppbrusningar. att vi kunua med fullkomligt lugn gå vär väg framåt, att vi kunna med oförminskad kraft kämpa för vär öfvertygelse om det som är sannt och rätt, utan ätt en hårsmån låta oss rubbas afnågot vildt och dumt skrän, vare sig att det kommer från råa och fåkunniga pöbelbopar eller från några publicistiska legohjon, som tappat hufvudet af personlig ilska eller af denna lust att visa sitt nit, som ofta går så långt, att de i hvilkas intresse nitet skall utvecklas måste blygas deröfver. Skola vi vara fullt uppriktiga, så måste vi erkänna, att det på visst sätt smickrar oss att från dessa häll vora föremål för en. så måttlös förbittring. Vi veta nemligen, att då den största lumpenhet, den uslaste skandal fegt och likgiltigt tolererus, så är bitterhet deremot i viss mån en nödvändig följd, om man uppträder för idceerna mot intressena, om mon vågar kraftigt föra framtidens talan emot ögonblickets Mtressen och indolens. Men just detta anse vi vare cn af den sanna publicitetens ocftergifligaste pligter. Ögonblickets intressen ha så många målsmän; under deras kamp med hvarandra lemnas framtiden alldeles för lätt ur sigte. Redan för 15 år sedan uttalade vipå annat ställe vår uppfattning af pressens mission i detta fall: Den första pligten för den offentliga pressen såsom organ för den allmänna andan hos ett folk, är att fästa sin blick och uppmärksamhet på framtiden, på det tillkommande, på hvad som hotar eller befordrar folkets oförgänglighet såsom folk. Enudast i andra rummet kommer omsorgen om det närvarande. Sådant är äfven förhållandet med den enskilda menniskan. Hon värl