Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 2

nar alltid först sitt Uf, sedan och blott i andra rummet sin närvarande lycka. Alla de stater, som gätt under i verldshistorien, alla de folk. som förlorat sin sjelfständighet, hafva gjort det, emedan de föredragit det närvarande framför framtiden. Det är nödvändigt i fria stater, att det finnes en målsman för framtiden, som ej sjelf kan försvara sin rätt, och hvars intresse så ofta år i strid med det närvarandes. Ju större friheten är, desto nödvändigare är, alt en adan målsman finnes, emedan den politir friheten åfven lemnar större utrymme ät egoismen. I de stater der regenten har en mera absolut makt, är det han, som skall bevara kontinuiteten och bevaka framtidens rätt. Men i de friare staterna mäste denna kontinuilet äfven bevaras af den allmänna andan.? Vi känna ingen förundran deröfver att man på visst hall velat tillgodogöra sig all priucipiel ovilja och derjemte taga till sitt bistand den oförmåga al verklig pröfning, som under ovanliga förhållanden alstras hos dem som sakna karakter eller låta förskräckelsen löpa bort med omdömet. Men en sund och sansad reflexion skall snart äter öra sig gällande, ehuru visserligen den satsen, alt tager man munnen mycket full, så finnas det ändock alltid nägra som tro, att angreppen och insinuationerna måtte ha någon grund, vinner sin tillämpning. Att våra hätska politiska fiender gjort sitt bästa att begagna dagens händelser till underlag för häftiga och gemena utfall, det förundrar 0s3 icke; men vi beklaga deremot att Posttidningen, som vi akta och på uvars omdöme vi sätta värde, antingen af detta skrän eller af högre impulser kunnat förmås att, på samma ; den icke förnekar att vi handlat af patriotism och för framtidsidter, orda om det oriktiga, moraliskt oförsvarliga, för att icke säga lagstridiga? uti våra artiklar i afseende på regeringens utrikespolitik. Vi hoppas att denna tidnings redaktion i ett lugnare ögonblick skall äter kalla ett sådant omdöme; och vi skola för sådant ändamäl i en kommande artikel lugnt undersöka om vi på de sednaste ivå, tre iren verkligen skulle gutt så mycket bakänges på konstitutionalitetens väg, att all opposition emot regeringens politik numera kulle vara en omöjlighet, att hvarje försök till kritik öfver åtgärder eller uraktlåtenhet från konungens radgitvares sida numera skulle anses moraliskt och legaliter bannlyst.