Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 2

som riktats mot densamma både utomlands ifrån och inom landet, samt cerinrade om hvilken utomordentligt stor betydelse det skulle ha haft, om nu i dag val till folkethinget hade företagits i hela Danmarks rike. Den 13 November, då författningen antogs, var en lycklig dag, men hvilken förändring gingo vi icke till mötes två dagar derefter genom konung Fredriks död! Novemberförfattningen var icke orsaken till Tysklands anfall; man hade påstätt det, men det var icke sannt. Dagen efter konung Fredriks död utfördade agustenborgaren 7sin schleswigholsteinska? proklamation, hvilken genast vann erkännande i hela Tyskland; då var Novemberförfattningen icke stadfäst. Lord Palmerston lofvade Tyskland materiella garantier för författningens upphäfvande, sedan den nya regeringen saratyckt till att sammankalla riksrådet härom: men tyskland ville icke låta sig nöja. Lord Wodcehouse förklarade bestämdt under pressionen, att till och med om författningen toges tillbaka, skulle tyskarne ändock rycka in i monarkien. Tyskarne ha aldrig utsagt hvad de vilja; en klagoskrift från det idyl-liska Lauenburg förklarade, att och li ville ha lika mänga representanter och lika många ministrar som konungariket. Det var en antydan. Ordföranden för det ?schleswigbolsteinska? utskottet i den preussiska deputerade kammaren hade sagt: uppfyllandet af öfverenskommelserna ären 185 fö och 1552 är platt omöjligt för Danmark, derföre måste man stå fast vid dem; den preussiske utrikesministern yttrade cj ett enda ord häremot. Detta var åter en antydan, sådana. fanns det godt om, Men rent ut ha tyskarne först talat. då de stå i Slesvig; de vilja ha ett Schleswig-Holstein, utskildt från Danmark genast eller under tidens lopp så snart som möjligt. d. v. s. den danska nationens tillinteg se. De ville just hvad öfverenskommelserna åren 1851—52 klart hade bestämt säsom något, hvarom aldrig mer skulle bli fråga. Novemberförfattningen bär således icke skulden. Arfföljdstvisten var signalen för Tyskland. Det var icke Halls ministör sont hade underlåtit att låta förbundet erkänna Londontraktaten eller att låta Holsteins ständerförsamling besluta om den holsteinska författningens första paragrafer; detvar den regering, som satt vid styret år 1952. Han ville dock icke förebrå henne någonting. Tvisten låg djupare än i det formella? Att vår ställning nu är så tryckt, ligger just deri, att det är arfföljden frågan vänder sig omkring. Icke konung Fredrik VII:s död, utan tvisten om Londontraktaten har förhindrat afslutandet af försvarsförbundet; hade vi haft de 20,000 man, huru längt bättre i andligt och materielt seende skulle ieke vår ställning då ha varit! Konung Fredriks död var icke orsaken, Novemberförfattningen var icke orsaken, Sverg Norge hade helt och hållet gillat reger gens politik det sista året, och dagen efter författningens antagande afsändes från Stockholm det slutliga bemyndigandet att underskrifva försvarsförbundet. Du uppstod tvisten om Londontraktaten, och Sverge-Norge drog sig tillbaka till de makter, som hade undertecknat denna. Härtill kom det af Englands uppträdande i den pols förorsakade splitet mellan England och Frankrike, utan hvilket Tysklands anfall aldrig skulle ha blifvit tåldi af dessa makter. Vi stodo då hänvisade till oss sjelfva allena. Men ytterligare kom den svåra vintern och förlamade våra krafter i vår ensamhet. Likasom hären hade hållit ut i hunger och lidanden, så måste det danska folket hålla ut; Tyskland vill vår tillintetgörelse; vi måste derföre för himmelens skull glömma split och partistrider, för att hälla ut rygg emot rygg: ty de vilkor, som nu erbjudas oss, kan intet folk någonsin gå in på. — ns