Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 3

vägen att se denna kriti I sig afhallas från en ytterst illvillig kritik af Novembergrundlagen, ansåg talaren det ej vara ur litet närmare i ansigtet. Möjligtvis, sade han, motsvarade Novemberförfattningen ej idealet af en st sförfattning; j men ville man bilda sig ett rättvist omdöme om ett lands författning, skulle man ej jemIföra den med en teori, ett spekulativt ideal. Jutan man borde ock fästa afseende vid de faktiska förhållanden, som utgjorde hennes historiska förutsättningar. Således: man borde jemföra Novembergrundlagen med den författning (af 1855), som den skall ersätta. Vid en sådan jemförelse, hvilken talaren i detalj utförde, befinnes, att Novembergrundlagen innebär stora, väsentliga företräden framför 1855 års författning, verkliga framsteg i sannt konstitutionel riktning. Slutligen yttrade talaren, att den betraktelsen låge nära till hands, att det våld och det hot, som nu riktas mot Danmark för att i födseln väfva en stor reform, hvilken Danmark genomört i tillit till Sverges bistånd, en dag kunde komma att vändas mot oss sjelfva. (Bifall) Skulle så ske, så berodde vår motständskraft ej litet deraf, att ej med det yttre våldet förenade sig en inre röst som anklagade oss, att vi svikit vår pligt mot vår broder, då han befann sig i en likartad ställning; ty förlamades vi af den sjelfanklagelsen, så skulle vi blifva svage och örsagde, och vi skulle då erfara, att det ej är millionerna och de mångtusen soldaterna, af hvilka allt beror. (Lifligt bifall.) För oss, ett litet folk, ligger en stor kraft uti värt stolta namn, vårt ryktes glans, vår gamla ira; den kraften framför allt ler det att ej i maklig ro förspilla. Måtte ges öden, 4 derföre de, som leda Sverkomma ihog att då de missljudande och missledande röster tystnat som nu vilja lära os8, att rätt ej är rätt och att pligt ej är pligt, så höjer sig en annan stämma som aldrig tystnar, historiens omutliga röst, och uttalar sin dom. Om hon fördömer oss — den bördan kunna vi ej bära. (Entusiastiskt bifall!) Groshandlaren Wallenberg tillkännagaf att, då ingen vidare hade anmält sig att tala, han önskade yttra några ord i frågan. Talaren fästade uppmärksamheten på frågans allvarliga betydelse, och önskade att ingen måtte uteslutande grunda sitt omdöme endast på sympatier, utan, deremot alla måtte uppbjuda både vetande och förstånd för att riktigt inse sakens stora vigt. Talaren menade att, då frågan gällde krig eller fred, borde man taga med i räkningen icke allenast ändamålet utan äfven förmågan, och ville derföre angifva sin uppfattning af situationen. Talaren ansåg hvad först beträffade ställningen inom landet, att vi äro för tillfället försvagade eller åtminstone mindre starka än vi kunde vara i följd af den utvecklingsprocess, som en alltför stor företagsamhet i syfte att uppdrifva landets produktionsförmåga framkallat. Härvid förekom att staten skuldsatt sig för att genomföra jernvägssystemet mera med afseende på landets utsträckning än med noggrannt afvägande afkrafterna. Talaren, som biträdt nästan alla besluten angående jernvägsbyggnaderna, egde ingen rätt och hyste ingen önskan att uppträda klandrande deremot. Ville blott fästa uppmärksamheten derpå, att när besluten fattades, hyste man mindre farhåga för ett afbrott i utvecklingen af landets ekonomiska styrka. Under den sednast förflutna tiden hade just till följd af den skarpa utveckling af alla näringsgrenar och främst bland dessa jordbruket, det inträffat. att mången nu varande innehafvare af jord misstagit sig om pris och värde, och följaktligen fann sin verksamhet förlamad genom alltför betydli skuldsättning i förhållande till eget kapital: Då jordbruket är landets modernäring, så inverkar detta förhållande menligt på landets styrka. De förbindelser man sålunda iklädt sig taga i anspråk en större del af landets förmåga än som varit önskvärdt under nu inträdda förhållanden. Man borde med öppna ögon taga dessa frågor i noggrannt skärskådande fast hellre, som nutidens krigföring är så väsentligen olika mot äldre tiders. Personlig bravour, skickligt anförande och goda anordningar äro i alla tider ovärderliga, men kriget föres numera till en högst väsentli del genom att bringa i användande kemiska och mekaniska krafter. Just derföre intager materielen nu ett mera betydande rum än fordom, och, ehuru tal. icke ville på något sätt klandra regeringen, hade det likväl förefallit honom, som om man ordat liksom man haft i sinnet ett fälttåg, men rustat som om man: blott afsett ett lustläger. Tal. medgaf att rikets ständer under framfarna riksdagar, i förhoppning om fredens bibehållande, varit ytterst sparsamma med anslag till krigsmaterielen ; men vid sednaste riksdag hade ett annat förhållande inträdt, och ansvaret för uppskof med ändamålsenligt användande af de till regeringens förfogande ställda medel, hvilade uteslutande på regeringen. Beträffande åter situationen utom landet föreföll det talaren som föga hopp förefunnes för fredens bibehållande i Europa under någon längre tid. Ryssland hade otvifvelaktigt iklädt sig förbindelser till både Preussen och Österrike. Den prisvärda reformen angående lifegenskapens upphörande hade åstadkommit mycket missnöje bland den jordegande adeln. Ofta händer att, när missnöjet inom landet blir för starkt, de styrande söka afleda uppmärksamheten från de inre förhållan) dena genom ett rikta allas blickar utåt, och till och med ett krig kan anses välkommet. Talaren trodde icke att Ryssland skall under detta ärlundrade anfalla oss för att försöka eröfra Sverge, men ansåg deremot icke osannolikt attj! Ryssland skulle finnas hugadt komma i krigstilltillstånd mot Sverge, för att få en förevänning att inkorporera Finland, som man kunde taga för gifvet skulle kompromettera sig, hvarigenom den i Finland qvarlefvande gnista af en konstitutionel styrelseform kunde utplånas och Finland I. liksom sannolikt nu mera Polen blifva en integrerande del af det stora riket. Om den sjuke mannen? saknade talaren närmare underrättelser men trodde att han icke tillfrisknat utan framsläpade på kryckor ett ömkigt lif. Österrike uppträdde som reformator af Tyska j. förbundet för att bestrida Preussens inflytande inom detsamma, men synes, hafva låtit tala vid sig och gör nu rätt snällt förutom gränsvakt åtj Ryssland i Galizien fältvakt åt Preussen i Sles-j vig förmodligen mot löfte af dessa makter om hjelp till betryggande af besittningen af sina många : icke tyska ydländer. Österrike anfaller Danmark för nationalitetsprincipens skull och försvarar Minciolinien emot dem, som icke bättre begära än nationalitetsprincipens tillämpning. . reussen har länge gjort brandvakt vid polska gränsen med ett nit, som väckt det öfriga Europas afsky, och lånar nu sitt svärd åt Tyskland för att eröfra lämpliga örlogshamnar. Herr von j. Bismarck, måhända en af Europas största statsmän, obesvärad både af lag och rättskänsla, har sannolikt åvägabragt en koalition, som allvarligen hotar hvarje med friare statsförfattning begåfvadt land. Tyskland synes tarfva en fransk revolution för att sedermera inom det politiska området : kunna tillämpa den höga kultur det otvifvelaktigt besitter. Obegripligt, föreföll det talaren, att man i Tyskland önskade erhålla ännu en liten furste, då man tvärtom kunde tyckas bättre belåten med att mista ett eller annat dussin. Italien dignar under sin rustning, och kan ej länge fördraga det närvarande tillståndet. panien, detta herrliga land, som nu icke innehar sin rätta plats bland Europas makter, synes lida enligt den förskräckliga lag, som bjuder att fädernas missgerningar skola umgällas af efterkommande. I en framtid kommer denna nation otvifvelaktigt att utöfva ett större inflytande och att lägga sitt ord i rättvisans vågskål, sedan hon hunnit befria siv från det ohvecliva pDHrestvilde.