Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 3

j icke gendrifv Tende alldeles ruttna och ruinerade Österrike kan allranärmaste, att det är en strid för hela Nordens sjelfständighet och fria utveckling, kan man 4 va sanningen af denna satts, då är det också fåfängt att man kommer med de ekoI nomiska och andra detaljanmärkningar. Ty det skulle säkerligen falla sig svårt för någon att vilja säga, att då det i finansielt hänseoffra många millioner thaler och mycket blod Iför att i Norden deltaga i en våldshandling, uti hvilken Österrike icke kan ha det ringaste verkliga intresse, så skulle Sverge-Norge efter en 50lång fred och med ett välstånd, som länge varit beprisadt, ändock vara så fattiga, att de icke kunde offra någonting för en sak, som gällde deras vigtigaste intressen, hela Nordens sjelfständighet och fria utveckling. Likaså torde det bli mycket svårt för vår sjelfkänsla att medgifva, att vi icke för andra makters skull kunna våga göra någonting, för att bevaka så stora intressen; ty skulle vi af supponerade vådor från Ryssland aldrig våga göra någonting, för att på andra håll bevaka våra intressen och betrygga våra institutioner, då vore det ju redan slut med hela vår politiska sjelfständighet, då kunde vi ju näppeligen kallas ett oberoende folk (Bifall.) All diskussion mellan olika tänkande om denna sak måste sålunda i sjelfva verket vända sig kring den nyssnämnda hufvudfrågan. Talaren, liksom alla de härstädes församlade, vore visserligen varmt öfvertygad att den ifrågavarande sattsen vore sann och riktig, men det kunde finnas och det funnes andra, som hyste en motsatt öfvertygelse, och allt hvad de kunde anföra, för att verkligen gifva skäl för denna öfvertygelse, förtjenade att uppmärksammas, ty i så vigtiga saker får man icke låta leda sig blott af känsla och subjektiv uppfattning, man måste pröfva allt och behålla hvad rätt är, man måste se noga till huru det förhåller sig med de objektiva grunder, på hvilka ens egen öfvertygelse hvilar. Emellertid trodde talaren att det funnes så många icke vederlagda och ovederläggliga skäl för att antaga den ifrågavarande sattsens sanning, att man kunde vara ganska lugn, äfven om dess motståndare skulle vara mycket vreda och låta mycket illa. Talaren ville här icke vidlyftigt orda om eldsvådan i grannens hus, hvars konseqvenser redan under Gustaf II Adolfs tid så klart begrepos al den tidens ridderskap och adel; han ville icke heller utförligare utveckla, huru nära det sammanhänger med en stats intresse att vårda sin ära och att icke trampa under fötterna den politiska moralens bud samt att undvika den nemesis, som bestraffar att man svikit sin broder i nödens stund; han nöjde sig med att antyda några af de mest direkta vådor, som skulle uppstå för svenska och norska folken, om deras grannoch brödrafolk finge förkrossas, farorna för vårt sjelfbestånd i framtiden, inverkan af en allmän reaktion samt från Tyskland och Ryssland på våra inre förhålla nden, 0. s. v. Det är för öfngt icke på sympatiernas och känslans väg, som man företrädesvis kommer till denna öfvertygelse, utan på insigtens. Det är ett faktum, att hvar och en som tager niärmare och i detalj kännedom om danska folket, dess förhållanden och de inre detaljerna af de danska förvecklingarne, företrädesvis kommer till en an djupt grundad öfvertygelse ; då det deremot icke torde vara alldeles ohemult att antaga, att den motsatta uppfattnin en i väsentlig mån berodde på bristande kännedom och tillika stödde sig på gammaldags jargon och alldeles förlegade och sonliga exempel anhöll talaren att få nämna konungens trenne sednaste ministrar i Köpenhamn: amiral Virgin, grefvarne C. Wachtmeister och H. Hamilton. Ingen af dem kan i ringaste mån antiqverade fördomar. Såsom peranses för att ha kommit till Köpenhamn medl: någon skandinavisk uppfattning. men derigenom att de satte sig in uti förhållandena och sågol sakerna på närmare håll, insågo de hela vigten och intresset för Swverge-Norge att upprätthålla en nordisk politik i Danmark; de utvecklade ett deltagande och ett nit i detta hänseende, som ick betydligt utöfver det nödtorftiga uppfyllandet af sin skyldighet, ett deltagande och intresse, som allt framgent lefver varmt hos dem äfven sedan de lemnat den post de derstädes beklädde. Ett af de starkaste Bevis derför, att det är insigten och icke ensamt sympatierna som leda till en sådan öfvertygelse, är vår egen regerings uppträdande i denna sak under de sednaste åren. Ur hela den offentliggjorda samlingen af diplomatiska handlingar framlyser insigten derom, att den nordiska folkstammen icke tål vid att bli mindre och att vi icke skulle ha råd att tillbörligt befästa och förskansa oss emot tvenne stormakters närgångna omfamning. I ganska klara ord uttalas också i dessa handlingar just att den danska frågan berörer våra närmaste och dyrbaraste intressen. Detta är också uttaladt i en sednare not af den 19 Juli samt i en officiel förklaring af den 18 December förlidet år. På denna insigt stödjer sig också utan tvifvel de rustningar som skett, de order att hålla ett antal trupper marschfärdiga, som nyligen blifvit utfärdade. När sålunda denna församling omfattar den af inbjudarne uttalade öfvertygelsen, så innebär detta icke något slags misstroendevotum i afseende på hvad regeringen icke gjort och i afseende, på hvad. man icke känner, utan ett förtroendevotum för hvad man känner, hvad man har svart på hvitt uppå, ett uttalande af den öfvertygelsen, att svenska folket är böjdt att sluta sig omkring sin regering och stödja den i en manlig, värdig och konseqvent politik. Men ingen förnuftig regering kan misstycka om — äfven då man helst skulle vara böjd för förtroende — symptomer af en viss oro förspörjas i en tid sådan som denna, en ängslan att det rätta ögonblicket skall försummas, en undran öfver den senfärdighet, hvarmed rustningarne blifvit både påbörjade och bedrifna. (Bifall.) Ännu orimligare vore det, om man ifrån något håll skulle vilja betrakta det såsom otillständigt att sådana uttalanden, som detta mötes, ega rum. Tidpunkten må vara huru vigtig och kritisk som helst, så befinna vi oss dock icke i något belägringstillstånd, då Ruhe ist die erste Bärgerflicht, då blott tyst lydnad är första skyldigneten. Fritt gäller den konstitutionella rättigheten, att hvarje bråkdel af folket, som det vill, kan inom laglighetens gräns få yttra sig om ailmänna angelägenheter. (Bifall.) Det skulle — förefaller det mig — kännas ganska besynnerligt för regeringen, om, ien tidunkt sådan som denna. folket skulle visa en all. död, likgiltig stämning. Det bör vara uppmuntrande för regeringen att veta, att det finnes en lefvande känsla för nationaläran, ett varmt intresse, ej blott för ögonblickets vinst och njutningar, utan äfven för framtiden. På en sådan stämning kan regeringen bygga någonting. Utan den skulle hon kunna känna sig mera svag och tveksam i sitt uppträdande. (Bifall. Magister 8. Hedin uppträdde derefter i ett längre föredrag. Talaren granskade, med anledning af första resolutionen, de från tysk sida anförda förevändningarna för angreppet mot Danmark. Han visade, att danska regeringen under förhandlingarna med de tyska stormakterna 1851—1852 ej iklädt sig några bindande förpligtelser, utan endast förtroligt meddelat sina afsigter rörände danska monarkiens konstitutionella organisation; att — äfven om man ville uppfatta dessa förtroliga meddelanden såsom förpligtande löften — de endast afgåfvos såsom förutsättning för tyska förbundets bifall till danska regerinEn organisationsplan, för såvidt den angick olstein och Lauenburg, och således i alla händelser ej kunna ega n gon förbindande kraft, sedan tyska förbundet 1857 nödgat Danmark att suspendera den genom kungörelse af 28 den Jan. 1852 förebådade helstatsförfattningens gällande kraft för Holstein och Lauenburg. Särskildt. kt Må AN tt hörn, för frn