Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 3

RE RR RAR RE Inbjudarne inträdde kl. 7 och togo sin plats på en estrad isalens fond. Grosshandaren A. O. Wallenberg öppnade mötet med några ord och blef derefter genom acklamation utsedd till ordförande. Han föreslog följande förhandlingsordning, som af mötet antogs: Den, som önskar yttra sig i frågan, anmäle sig hos sekreteraren Den, som anmält sig till ordets erhållande andra gången får ordet efter dem, som anmält sig för att yttra sig första gängen. Inbjudarne tillåtas erhålla ordet utom tur. Mötets åsigter sammanfattas i resolutioner. Hvarje förslag till resolution, som ej vinner en obestridlig pluralitet, anses hafva förfallit. inbjudarne uppsatta förslag till resolutioner, som fven i tryckta exemplar utdelades: Mötet hyser de lifligaste sympatier för Danmark i dess rättmätiga strid mot inkräktarne; anser att den strid, Danmark ännu ensamt kämpar, är en strid för hela Nordens sjelfständighet och fria utveckling; anser Sverges ära och sanna fördel mana till ett kraftigt uppträdande; hysande den tillförsigt, att när regeringen finner tiden vara inne, svenska folket är beredvilligt till de uppoffringar, ett sådant uppträdande af de förenade rikena kräfver. Diskussionen öfver detta förslag öppnades af Mag. Wieselgren framställde å inbjudarnes vägnar en utförligare motivering af de trenne föreslagna punkterna. Som hufvudgrunder för desamma betraktade han nödvändigheten af nationaliteternas sammanhållning såsom ett inre, af de smärre staternas anslutning till hvarandra, när de stora vilja krossa dem en och en. såsom ett yttre vilkor för en fri och sund utveckling af ett litet folk i ett föga mäktigt land; samt slutligen, att regeringens politik i den danska frågan, sådan densamma föreligger i de af henne offentliggjorda handlingar, berättigar oss antaga, att hon visserligen mäste anse tSverges ära ocn sanna fördel mana till ett kraftigt uppträdande, I ehuru endast hon kan se klart i frågan om när tiden är inne, Innersta tanken i inbjudarnes förslag kunde allså kortast uttryckas sälunda: vår öfvertygelse är, regeringen kan lita på folket när hon behöfver att ställa män bakom sitt ord. (Bifall.) Hr F. Hedberg yttrade först några ord om anledningen hvarföre han ansett sig böra deltaga uti inbjudningen. Han trodde att hvar och en svensk man, som erfarit våra danska bröders strid mot den tyska öfvermakten, icke kunde annat än känna de lifligaste sympatier, och att uttrycket af desamma, äfven om det skulie på ett eller annat håll kunna hänföras till poetiska utgju! telser, eller kallprat, dock icke saknade sin all): varliga betydelse, då såsom nu är fallet dessa sympatier hysas af män, som för sin del förklara att de äro färdiga att underkasta sig alla de uppoffringar som ett kraftigt uppträdande från landets sida kunna medföra. Man hade hört sägas, att vi icke borde inkasta oss i de stora farorna af ett krig mot hela Tysklands öfvermakt, så Ordforanden uppläste derefter följande af länge icke knifven omedelbart sutte på vår egen strupe. Detta resonemang kom talaren att erinra sig anekdoten om engelsmannen, som väcktes med underrättelsen om att eld utbrutit i huset, men bad att man måtte väcka honom när lågorna antändt närmaste vägg, samt derefter lugnt vände sig om för att fortsätta sin sömn. (Bifall.) Borde vi likna denna tröge engelsman och vänta med att uppvakna ur vår sömn till less elden fattat vår egen knut? (Nej!) Talaren trodde, att svenska folket ej borde, eller kunde göra sig skyldigt till en dylik lika omoralisk som kortsynt och oklok handling samt att stunden ill handling för oss är inne, fastän elden ej ännu fattat i vår egen knut. Lika väl och med samma rätt som Tyskland nu gör anspråk på Slesvig, kan det i en framtid göra anspråk på att med det stora tyska fäderneslandet få införifvad äfven den skandinaviska halfön. Måtte vi derföre handla medan rätta ögonblicket är nne och icke dröja tills det är för sent. Att uttrycka dessa våra sympatier och besegla dem ned handling är svenska folkets pligt. (Bifall) Docenten Odhner erinrade till en början derom, att baltlösheten af de tyska förevändninarne till kriget samt Novembergrundlagens rättnätighet ur folkoch statsrättslig synpunkt vore ill fullo bevisad. Han ville dock för tillfället ibstrahera såväl derifrån som från alla moraliska ler skriftliga förpligtelser, som kunde finnas ör Sverge 1 denna sak: han ville endast be;rakta Slesvigs eröfring som ett faktum, under örmodan, att då grannens knut står i ljusan åga är det vigtigare att biträda vid släckningen in tvista om eldens uppkomst. Att lågan hoade äfven oss, vore lätt att visa. Man hade aft den djerfheten påstå, att de tyska stormakerna ej åsyftat annat än November; rundlagens utertagande, och att detta ej innebure någon ara för oss. Man ville då blunda för sådana akta som t. ex. den holsteinska ständerförsamingens uppförande 1859 och 1861, som visade vad som skulle inträffa, om äfven Slesvig lemrades öppet för dylika agitationer. Man ville lå ej erinra sig de illa beslöjade anspråk, som le tyska stormakterna framställde i sina noter uf 1862; och numera måste man vara blind eller ärlig för att ej genomskåda den afsigten, att esvig skall fjettras vid Tyskland med sådana vand, som för alltid klafbinder Danmark och möjliggör en nordisk politik. Vår regering hade dart och kraftigt ådagalagt följderna i sin devesch af den 29 Mars 1861, der det hette, att Janmark ej kunde lefva ett sjelyständigt lif unler dylika förhållanden, hon hade äfven yttrat, itt denna sjelfständighets hotande kunde medöra en kamp, för hvilken Sverge svårligen skulle vålla sig främmande. Häri låge tydligt uttalad ordens solidaritet i dessa intressen, hvilken vore å grundad i sakens natur, att den ej kunde ubbas af tillfälliga situationer. Man hade pecat åt östern, såsom den punkt, der Sverges dyrvaraste intressen vore fästade. Just detta vore tt nytt skäl för en skandinavisk pohtik; förelömet af Danmarks uppslukande innebure för Sverge de farligaste konseqvenser, ty hvad hinIrade t. ex. att de 20,000 finnarne i Sverge och Norge blefve en lika god förevändning som yskarne i Slesvig. (Bifallsrop.) Slutligen borde väl ingen kunna neka, att, ifall framtiden föroehållit oss någon storhet, någon makt eller ära inre eller yttre hänseende, så kunde denna för n så liten nation som vår endast ligga i samnanslutning med stamfärvandter; historiens lärlomar och samtidens vittnesbörd visade nödvänligheten deraf. Men om för ögonblickets vinst eler ro ett dylikt arf förspilldes, så stode det, en gång förloradt, aldrig att återförvärfva. (Lifiga bifallstecken.) Magister Sohlman ville i korthet antyda hvarföre han helt och hållet instämde i det förslag till resolutioner, som inbjudarne framlagt, och sade sig skola dervid tala så praktiskt och prosaiskt som möjligt, för att icke ge anledning till rop om poesi och exaltation. Talaren anhöll att särskildt få tacka inbjudar-! am nn sor OO en RR mA kd pet rd KE AA RA RAA