Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 3

Under den långa tid, som uppträdet fortgick å Gustaf Adolfs torg, förekom, såvidt vi kunnat erfara, lyckligtvis icke något slags våld eller försök till våld mot den tjenstgörande polisstyrkan. De, som genom hurrarop och annat oljud deltogo i uppträdet, tycktes taga det som ett tillfälle att gvyckla och ?nojsa?, och man såg poliskonstaplar passera alldeles allena genom folkhoparne, utan att ett ondt ord yttrades till dem. Bland de alldeles passiva åskådarne hörde man äfven åtskilliga, som togo saken uteslutande från en löjlig sida; andra, som tyckte polisens förfarande oklokt, såsom ledande till uppträdets förlängande, samt slutligen åtskilliga, som yttrade förargelse deröfver. Att en del af dem, som blefvo öfverspolade med vatten, deröfver beklagade sig, är naturligt, ehuru de flesta hade sig sjelfva att skylla, då de icke drogo sig undan och förfogade sig bort. Vi beklaga på det lifligaste och allvarligaste dessa uppträden, hvilkas verkliga beskaffenhet och omfattning vi nu skildrat. Vi beklaga dem icke blott derföre, att de i sig sjelfva äro fördömliga, likasom allt hvad som störer ordning och frid uti ett samhälle, som är vandt att i så rikt mått njuta af dessa välgerningar, utan äfven, och icke minst derföre, att de skola efter bästa förmåga tillgodogöras af motståndarne till de åsigter, hvilka med sådan enhällighet och lugn besinning gjorde sig gällande vid det möte, utanför hvars samlingsrum oväsendet började. Vi finna redan ett försök i denna riktning gjordt i dagens nummer af Stockholms Dagblad. I sin ifver har man dock på detta håll slagit öfvertill den grad, att det vapen man trott sig finna blifvit med ens alldeles uddlöst. Att, såsom Dagbladet, påstå att vårt folks ära blifvit fläckad? derigenom att en folkhop i en stor hufvudstad böjt lefverop på ett och annat ställe och möjligen hvisslat på ett annat, eller derigenom att slutligen några hundra pojkar hurrat och skrattat åt polisens experimenter med brandposter och sprutslangar, faller så afgjordt i det befängda och barocka, att endast en långt drifven partihätskhet kan förkara huru någon kunnat öra sig saker till en blunder, sådan som etta påstående innefattar.