Aftonbladet – 5 mars 1864, sida 3

den i måndags. Tvenne utaf dem voro emil puterade, men de funno sig båda tåligt i sitt öde. Den ena-var en fattig husman från Jutland. Vi tröstade honom med, att han nog skulle kunna arbeta, emedan han finge träben, men då han upplyste oss om, att han var taktäckare, måste vi medgifva honom, att han sannolikt skulle komma att få lemna det yrket. Vi talade med honom om bauvt hustru och barn, och då runno tårarne utför hans kinder. De voro ej underrättade om, att han blifvit sårad, och vi tillbjödo oss att skrifva i hans ställe. Han mottog med tacksamhet tillbudet, men bad oss likväl icke skrifva direkte till hans hustru, utan till en af hans slägtingar och bedja denna säga hans hustru, hvad som händt honom, dock icke den fullständiga ssenningen4, tillade han. Han nändes icke för djupt såra den kära hustruns hjerta; slaget finge ej komma för plötsligt. 1 ett annat rum låg en soldat, som blifvit sårad vid Mysunde; en kula hade gätt in i axeln på ena sidan och ut på den andra. Han låg och log, var glad då vi talade med honom, och hoppades snart bli helbregda, för att äter komma med ut. Det fanns krigarämne i den karlen! I allmänhet hör man af nästan alla icke klegan, utan tacksamhet till vår Herre, som varit så nådig och låtit dem slippa med hvad de fått. Från lasarettet gick jag till hotellet. Der ljöd pianomusik mig till mötes, och friska ungdomliga stämmor sjöngo: Sjung om studentens lyckliga dar4. Det var några unga officerare, bland dem flera studenter, som här voro församlade. Nägra steg från sjukbuse, der krigets offer våndades på sjukbädden, sjöngo de muntra sånger, icke tänkande på rrigets besvärligheter och faror, utan endast på dess glada sida, dess pligter och idrotter. Sådan bör stämningen vare; till och med invid lasarettet må tanken på detta ej störa kriget. Från Fredricia skrifver Ftedrelandets korrespondent under den 26 Februari: CNaturslia non sunt torpias — det är: provianteringen. .-(naturalförplägnivgen) är ieke-så gelen. Den idosa staden Fredrivia här appsagt 088 tro och huldhet; hvad lifemedlen angår; det sista hotellet bar inställt utdelningen et tillagade köttoch andra maträtter, nåja, derföre gå alla offieerarne med dödsförakt på Snaturalförplägningen?. Man ser nästan icke till några invånare i fiotnDingen, en kökspiga är en rara avist, som icke kan fås för penniogar, ergo måste vi sjelfva våra kökepigor Och hvarför icke? Då man gom vi är praktiskt folk, går det mycket lätt, att tilisga en välsmakande bift. Men — Scest un Uebergang4 med vår kok. konst: våra uppassare stå omkring 088 med öppna munnar, de äro vära lärjungar; då de lärt ut, skola de ombetros det vigtiga värfvet, under det vi sjelfva som nådiga herrar sträcka oss på — golfvet, ty vi lida ep fullkomlig brist på möbler. Invånarne som varit nog naiva att tro, det fienden så der Smir nichts dir nichts4 kan en vacker dag kila hit upp och genast börja ett bombardement, hafva ej ansett för rof, att undan. rödja allt, och kommendantsembetet, som skyndet sig så förfärligt med att förklara fästningen i belägringetillstäpd, har ej tänkt på att befalla dem lemna qvar åtminstone några sängar, naturligtvis mot qvitto. Nej, kommendentsembetet har sagt till officeren: sÄst du Guds con, så hjelp dig sjelf! I förvår, då jag från förposttjenst kom in till staden, blef jag förargad öfver att se, det jag icke längre hade samma snygga qvur. ter som förra gången, utan blifvit inqvarterad tillsammans med två gBndra ofticerare. Men dåt jag kom in i qvarteret och såg, att det förutom oss tre redan fanns sju,att vi således tio man högt skulle ligga i tvenne rum, i hvilka ej fanne å mycket som eh spotiback, tvlef jag vid ett alldeles förträffligt lynne, hvilket icke sä mycket förorgakades af glädjen öfver, att i stort sällska komma till att ligga på ett vackert måladt golf i ett rum med guldblommiga tapeter, utan af att se, att den frånvarande värderg som tillhör mosaiska trosbekännelsen och är mycket rik, i stället tör det materiella goda, sängar, efterlemnst åt oss sin välsignelse i form af hebreiska tävkespråk, inlagda ibleckkapslar och fastepikade vid dörrkarmarrne, Det är vackert att se en man på ett så ådelt sätt minnas landets försvarare. En Iveklig talare tackade äfven sednare på sftonen, under det vi på österländskt sätt sutto nedhukade omkring ett mjölkfat hvilket gjorde tjenet som bäl, våra känslor mot husets frånvarande egare. Jag vet ieke, hvaraf det kommer sig, men det förhåller sig. verkligen å: lifekraften pontenserne dersf,att man hvar dag går med lifvet i handen; det blaserade bläses bort i den friska tuften och 4punschen rinner så lätt genom strupent4. Drick ur dift glas; se döden -på dig väntar4, Det ör närmast derf te att mean icke vet, huru länge man har lifvet, som man sträfvar efter alt njuta det, icke tänker på Sibberos ord: SLifvet är en från en inre källa kommande och genom en inre drift sig framalsirande, producersnde och genom en oupphörlig vexling af ämnen reproducarandet 0. 8. V., 0. 8. v., utan hellte på att ifvet är Ken fläkt i sätven och derföre, medan -man ännu kan, sjunger: Mirist gsög karimibalisch wohl, sls wie fänfbundert Sänvens med studenterna i Auerbachs kä!lare, fastän man sitter och Ysylter Valle på golfvet I ett gammaltestamenterum, der det är Stohg vabohu.4 Lugna Er.? Så kan, som jag hoppas, hvar och en efteränksam och förtröstansfull medborgare af det svenska samhället med rätta tillropa eder, I hetlefrade, misstänksamma publicister och tuende sinom tusende andra sam dela derna Aaia. frinskndt,)