Aftonbladet – 3 mars 1864, sida 3

Herzog von Schlieswig-Holstein, Stormarn und Dithmarschen, Kronprinz von Norwegen. FirstBischoff von Liibeck. Erbfirst von Oldenburg und Delmenhorst, Sonderburg, Augustenburg und Dolzig c. Underrätteiser från Daumark. På deputeraden Hasles förfrågan sistlidne lördag inom danska landsthinget, huruvida finansministern (konseljpresidenten Monrad) skulle vilja meddela de upplysningar om Dannevirkes uppgifvande, som han utlofvet, svarade konseljpresidenten, att de mellan krigsministern och öfverbefälhafvaren general de Meza idkade förhandlingar nu kunna poses afelutede, utan att dock nägon be stämd åsigt vunnits om denna handlings riktighet eller oriktighet. Han förklarade sig villig att lägga förhandlingarne derom på thingete bord, på det man skulle kunna göra sig bekanta med dem, förutsatt att man begagnade dem med diskretion. Förhållandet mellan krigsministern och generalen bade blifvit omöjligt och måste nu upphöra. Eftersom man sagt honom att en af armens andra generaler, han visste hvilkendera, gkulle hafva förklarat sig vilja afgå, om de Meza afginge, ville han härmed svara, att om någon under närvarande tförbållonden och af det angifea skälet begärde sitt sfsked, skulle han erhälla det utan pension (allmänna bravoro;). I ett bref från danska armån till B. T. skrifves: Det är naturligtvis af vigt att hafva lasaretten tomma här i Sönderborg. på det att det efter hverje strid ständigt må kunna vara plats för nya särade och till mottagande af de sjuka, som dagligen anlända från afdelningarne. Derföre sändas de törbundra med ångbåtar öfver till Korsör och med jernbanan till Köpenhamn. Flera af dessa ångbåtar hafva endast plats för ett mycket ringa antal sjuka i sina kajutor, de öfriga mäste naturligen hålla till godo med att vara på däck, och hvad det vill säga att tllbrings 8 å 10 timmar å öppet däck, under vinterstormar, köld eller snöyre, det förstår en och hvar. Då de sårade komma till Korsör, föras de i jernvägens väntssl, här ligga de på halm och vänta tills morgontåget afgår. En kemitå af damer mottager dem nere vid skeppsbron, utdelar soppa, vina, äggöl, (6, kaffe eiler bröd och följer dem sedan in i västsalen. Bland de särade fanns härom dagen en österrikare, en liten, mager och svurtmuskig karl med ett utmärkt kolsvart, krugigt hår. Hon hade fått ett skott i ena armen och ett annat i handen. Hans oskiljaktige beledsagare var en högväxt och tjock Selandsbo, som fått ett skott i tummen. För hvarje gång Selandsbon gick från honom, vände sig österrikaren och följde honom med ögonen, tills han kom tillbaka; då dansken lade sig ned i helmen, kröp öster rikaren nära intill honom, nickade, iog och var belåten. En ionoerlig tillgifvenhet egde rum mellan dessa båda personer. Under det de lågo i halmen, kom en af damerna bort till dem med en skål soppa. 4Det är bäst att Bisse får den4, sade Selandsbon, ty det är riktigt strunt med honom i deg.4 Efter denna förklaring knuffade han till ein kamrat och räckte honom skålen. Österrikaren log. gjörde en tackande rörelse med henden och drack soppan. En postexpeditör, som stod i närheten, gjorde den främmande nägra frågor på tyska, men denne skakade på hufvudet; han tilltalade honom derefter på franska, på engelska, men utan bättre resultat. Sjelländaren satt ech log. Han förstår icke, hvad ni söger. Det finnes ingen, som kan tala hans språk här, mer än jog,tillade han med blygsamt sjelfförtroende. Nu skall ni få höra. Happe. Happe, Happel4 fortfor han. Den främmande log, nickade och såg upp till honom. som ett barn till sin far. Ser pi der, att hau förstår mig4, sade soldaten. Jag frågade honom: Är du hungrig, skall jag snart skaffa dig någo: att äte, min vän!4 — Då han rister på hufvudet och blinkar med ögonen, skall det vara nej! Då han gapar. värker det i haus arm, och då får jag skaffa litet kallt vet:er och slå öfver förbindningen. I natt låg ban och gret samt gjorde korstecknet, men i morgse, då jag gof nere i kajutan, ryckte han mig i håret, det betydde att jeg låg och tyngde på honom. Det är visst en fin pojke anpnars, ty då Nils Olsen skör ned honom från hästen vid Bustrup, der vi blefvo sårade båda två, hade han trekantig hatt på hufvudet med en stor, grön strutsfjäder uti. Hans kamrat der borta vid dörren hör säåkert till det slegs folk, som går ute på Vesterbro (en förstad till Köpenhamn) och säljer råttfällor. Han kan också tala vårt språk. Nu skall ni få höra: SNå, Bisse, hvad säger dansken?4 — Österrixsren reste sig upp, etrök håret ifrån pannan och ropade med klangfall och genomträngsnde stämma: SPodem! Podem!t — Hör nilt sade sjelländaren triumferande, han kan lika god danska som vi.4 — Hvad var det han sade då?? frågad2 damen. — Han sade: sPå dem! på deml!4 det lärde han nere vid Bustrup. — Danskarne ba en egev slagdänga, som de nu sjunga å krigsskådeplateen: i Paa dem! Paa dem! Paa dem igjen! Lille Ludvig Fredriksen! Hela Fredericia ör nu förvandladt till en xasern, dagligen införas sårade, och all lagskipning såräl som alla kommunala och borserliga angelägenheter äro suspenderade, iksom äfven skolor, sjukbus och fängelser iro utrymda, för att emottaga sårade i hänlelse af en belägring.