Aftonbladet – 3 mars 1864, sida 2

Det är lätt att skryta med förföljelse när någon sådan inte är att befara, genmälde Vincenzo. Afven han bade stigit upp, och de båda motståndarne stodo midt emot hvarandra — don Pio med den sårade presterliga stoithetens befallande hållning; Vincenzo med en hederlig, oförställd förtrytelses öppna trots. tTviliar ni om att jag vid försvaret af min religions intressen gerna skulle underkasta mig bålets qval?4 frågade presten, i det han korsade armarne och rätade upp sig till sin falla längd. Vincenzo fäste sina genomträngande ögon på den frågande och svarade: Nej, don Pio, jag betviflar inte er för måga af martyrskap, endast ett det inte är er religion, utan er kaste iotressen som ligga er om hjertat. Ni är en ypperlig paruigängare, min herre, men en dålig prest. Don Pio ryckte föraktfullt på axiarre. Vincenzo fortfor: Kom ihåg Kristi ord: Trädet skall man känna på dess frukt. Men hvilka frukter har ni väl burit? Ett fridens och kärlekens embete har ni förvandlat till ett stridens och hatets. Det fiones knappast en enda deg af ert vistande här, som inte utmärkt sig genom nägot nytt ondt. Ni har vändt min svärtars bjerta ifrån mig; ni ha: gjort det till en samvetssak för min hustru utt vara mig olydig; ni har utsåt. misstroendets och och upprorets säde bland edra församlingsbor. Ja, den traditionella vördnaden för deras konung, som före er ankomst hit utgjorde dessa enfaldiga, okunniga menniskors enda politiska tro, deona har ni skakat i dess grundvalar; ni har i förtäckta ordalsg antydt från predikstolen att deras kung var ett Belials baro, en religionens förföljare ...! Och berr advokaten, den gode, vänliga, !