Aftonbladet – 3 mars 1864, sida 2

De engelska bladen och isynnerhet Times börja nu meddela vidlyftiga skildringar från det Slesvigska fälttåget. Times korrespondent på denska sidan är, såsom bekant, den ansedda skriftställaren Galenga. Hans meddelanden utmärka sig icke blott för en talangfull framställning, utan äfven för ett påtogligt bemödande att gifva en fulit sanniogsenlig och samvetsgrann redogörelse för ställningar och förhållanden. I eednast hitkomna nummer af Times förekomma bref från honom, gående från den 10 till och med den 14 Febr. Under förstnämnda datum talar han om stämningen inom danska armån efter återtåget från Dannevirke och bekräftar hvad man redan af meddelanden från denskarne erfarit, att det icke är få inom armen hvilka betrakta heia kriget i Slesvig såsom blott och bart en farce, i hvilken H. M. Christian IX spelat en framstående roll. Återtåget trän Dannevirke, misstänka de, var afgjord sak då konungen lemnaade Slesvig om fredagsaftonen den 3:e, ivå dagar innan befallning meddelades om utrymmandet, — -— — Både konungen och regeringen beskyllas att hafva betett sig oredligt mot armen. Ordet förräderi, som ropades högt af massan i Köpenhamn. yttrag här i lågt, men betydelsefullt knot. Jag tror likväl icke alt något förräderi var med. i spelet, blott stor obeslutsamhet och hjelplöshet. Om de danska soldaternas esprit och hållpiog yttrar den engelska korrespondenten följande mycket fördelaktiga omdöme: äDe danska soldaternas ömsesidiga välvilja, deras tillgifvenhet för sina officerare, deras goda vilja och höflighet mot alla för neka sig aldrig vare sig i barackerna, i tälten eller under inqvarteringarne. Det finns, såsom jag tror, icke ett enda exempel på klagomål mot dem, Förhållandet är, att de alla äro män med uppfostran och hög civilisation. De ha en sjelfaktning och värdighet som göra tillfyllest, i stället för den förträMMigaste disciplin; och de behandlas af sina förmän med en förtrolig vänskaplighet, som endast kan tryggt visas personer, hvilka känna sin plats. Deras vanliga sätt är ej gladt, bullrande gladt skulle jag säga. Deras marsch är stadig och tyst, alltid i kompakta massor; jag har knappt sett någon frivilligt ströfva omkring eller bli efter, ej en gång under det olyckliga återtåget från Dannevirke. De tyckes ha en naturlig instinkt för ordning; de falla in i sina led, likeom vore det till följd af tyngdlagen, Man kan lita på att de stå fasta såsom sten