Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

oförståndiga uppträdande i striden mec Danmark. ETTA Drag ur fältlifvet. I ett bref från ermåön till Berlingske Ti dende meddelas följande drag ur fälthfvet: Aldrig gör men hastigare bekantskape: än på en resa, pästår man i allmänhet, mer man har orätt; man gör lika hastigt oci hastigare bekantskaper i fält. Man känner så till sägandes, personer, innan man set dem, och man gör sig räkning på att anse: såsom en bekant. Hvilken soldat eller of ficer generar sig väl för att bedja en kam rat, till och med om man träffer honom fö första gången, om den bjelp, som man är behof af för tillfället, vore sig i form af e! snaps, emör, papper, pennor, ja — blant officerorne — till och med penningelån. går, då jag stod och skref. i mitt enda rum kom en för mig elldeles främmande office in. Han nämnde strax sitt namn och drog fram med sitt ärende: SJeg bar på flera dagar icke varit ur klä derna och helt och hållet esknat tillfälle at göra den allra nödvändigaste toilett. Jeg har nu en timme till min disposition, och då jag fick höra, att cn officer sf min grad låg här i gården, kunde jag icke motstå lusten att bedja er... Med största nöje — låtsa helt och hål let som om ni vore hemma här! — Fort! Peter! Skaffa hit vatten, tvål, handduk m. m. Min kamrat var snart i follt arbete, me dan jag fortsatte min skrifning. När har var färdig bjöd jag på kafle och smörgås. Min gäst bade ett stycke ost i sin hlila vä ska, och vi skildes åt, för att kanske aldrig mera träflae. Huru naturligt är det icke ati i fråga om sädana emå tjenster vända sig till dem, som med lätthet kan göra dem — och likväl —— skulle men icke förgäfves söks efter tt så vackert drag i det vanliga triviala hvardagelifvet? I går hade jag tillfälle att upder mycket sorgliga förhållanden besöka den gamle öf. verläkaren i samma regemente vid hvilket jeg förr stått. En tråkig, vrefrig och ord. karg gammel man är det, om hvilken mer än en eogt: Det är också en läkare ot skicka i fält! — Doktorn förekom mig den dagen såsom en helt annan menniska. Det var ett lif i hans ögon, jag kunde kalla det en blixt, hvilken likasom elektriserade hans omgifning — han var just i sitt rätta element, ty hen stod midt ibland sårade, och man förde oupphörligt till honom flera. Aldrig har jag sett situationen till säden grad göra underverk med en menniska. Deltagande, bjertlighet, värme och den rätta religiositeten samt mt och kärlek för hans koll lyste genom hvarje rörelse, hvarje ord. En af underläkarne, som märkte min beundrande och förvånade min, hviskade i förbigående: Är det icke förunderligt. Der låg en svårt sårad soldat, som man nyligen fört in. Hins ögon följde oafbrutet öfverläkaren; det låg en spänd oro i den blicken — jag tolkade det såsom en ångest r döden och en förkänpsla af, att den var nära. Ett ögonblick ännu, och öfverläkaren stod hos den sårade, gom bade fått en kula genom bröstet. I en blink hade läkaren skurit upp uniformen och blottat det farliga året. Den sårade stirrade honom i ansiget. Doktorn klappade honom på kinden ch hviekade: tFriekt mod, mitt barn! I ett ögonblick var han förbunden. År såret farligt?4 frågade den sårade ved darrande röst. Bed till Gud, min son, så hjelper han lig! Han talade med en röst, som kom len från en annan och bättre verid, en röst, om anslog den särades allra heligaste stränar. Den sårades oro var plötsligt likesom bortlåst. Ett djupt lugn lade sig öfver hans irag. Han tryckte varmt den hand, doktorn äckte honom. Ett ögonblick derefter knäppte an sina händer samroan till bön och — ans själ hade lemnat oss. Det var mig omöjligt att dölja min rörelse — jag såg blott en tär tindra i den gamle nannens öga. I nästa ögonblick var han ysselsatt med närmaste sårade. Der låg en svårt sårad man, som förlorst alförmågen. Hans tur att bli förbunden ar icke kommen ännu. Trots det öfver äldigande arbetet — oerhördt ansträngande inder förhållanden sådana som dessa, då mbularssoldaterna ouppbörligt förde dit ya sårade — hade ölverläkaren icke unjerlåtit att låta blicken löpa utät raden, en lick så innerlig och forskande, så genom rängande och dock så lugnande. Plötsligt näböjde han vid den sårade, som ville tala, nen icke kunde. 4Ansträng dig icke, min gon; jag förstår ig mycket väl! Slut du lugnt till dina gon och tag d:g ett ögonblicks hvila — ta på, alt jeg är hos dig och ingenting kall försumma.X Den sårade blef såsom elektriserad. All ro var borta. Han tillslöt sina ögon, för tt aldrig mera öppna dem. En soldat, som hade fått en kula genom året, blef inburen och lades på en madrass. såret hade redan blitvit lätt förbundet, men viodet flöt äonu i strömmar. Han jämrade ig och utbrast: tJag olyckliga stackere! Jag skall mista nitt lår! Jag olvekliga siaokare!4 Den gamle öfverläkaren var genast hos ionom. När den särade fick se honom, utrast han strax: Ack, herr ötverläkare! Jag skall mista pitt lår 15 Öiverläksren hade hastigt blottat såret ch undersöxt skadan, Jag såg honom sätta itt pekfinger mot pannan och fundera ett jar sekunder. Dereiter tog han ett bättre örband och talade till den förtvifade manen: tHvem har sagt, att ni skall mista låret? Det sade underläkaren, som förband nig I Men jag är öfverläkaren och säger er — iskall icke mista låret -— jeg ansvarar er ör det!4