Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

jännu är vid lif. Vi kesta blickar till höger Jin på sidovägen. Äfven der röra sig dessa I sorgliga tåg. Många lindrigt sårade komma äfven gående. En man har en näsduk lini dad kring sin hand. Är ni sårad?4 — Je, jag bar mistat ändan af mitt ena fingert. I Hen bar ännu icke märkt, ett älven snibber af hans ena öra blifvit bortryckt afen kula, lJoch erfar det först då vi göra honom uppI märksam derpå. Dagens strid måste hafva Å kräft icke få offer. Å Här komma ett par soldater gående med Ien tillfångstagen preussare! En preussare! jEn preussare!4 upprepa soldaterna. Detta iverkar ganska upplifvande. Staben kommer ridande från en af skanI sarne, och ämnar sig längre bort. Officefjrere skynda fram ochtilibaka. Manäränpnu Fjicke säker på, om ej fienden vill försöka ett Åstörre anfail. Slutligen blifver man ense jom att det blott varit em större rekognoscering, och man begifver sig tillbaka till staIdeon. Åfven vi återvända dit och få der närmare underrättelser om den sfär som Jegt rum. Vid daggryningen bade preussarne ryckt I fram mot våra förposter på nästan hela linien. Det var åltonde regementet, som i deg hade besatt piketerna och fältvakterna. Fienden hade samlat eig alldeles obemärkt och anföll med så stor raskhet samt med så öfverlägset antal, att förpostkedjan öfverraskades och skyndsamt drog sig tillbaka. I Dyppel by låg 22dra regementet såsom hufvudpost. Det blef hastigt allarmeradt af de retirerande förposterna och började nu etrijden med den framryckande fienden. Kiookan omkring 11 ver stridep slut, och på eftermiddagen hafva våra förposter intagit deras förra ställning. Utom nämnde två bateljoner deltogo ett par kompanier af sjette bataljonen i fäktningen. Liksom för ett par dagar sedan inträffade det äfven nu, stt en mean af de våra, som blifvit sårad, föll i fiendens händer, och sednäre, efter fiendens reträtt, påträffades af våra trupper och fördes tillbaka hit. Man hade vieat honomaell möjlig omvårdrad. Had hade blifvit afklädd ochlagd i en säng uti det hus hvarest han påträffades. Huru stör vår förlust är, kan naturligtvis ännu icke med noggrannhet uppgifvas. Intill middagen hade 75 sårade bbfvithitförde, af hvilka icke få voro så illa skadade, att amputationer måst företegas och orikring ett tjog voro döda, -Men man hear anledning trd, att en del af våra soldater blifvit under reträtten tillfåvgatagen, och man uppskattar hela förlusten till omkring 200 mao —i sånning alltför mycket för en dylik affär, som hvarken gjort oss eller fienden synnerligt gagn. Af de sårade officeratne är blott:en ilia blesserad, nemligen löjtnant Frandsen af 22:dra regementet. Han har fått en kula i armbågen och man frukter att-armen måste amputeras. Bisod de lindrigt sårade är löjtvant Hirsch, som mistat ett par fingrar. Om fiendens förlust kan änou intet bestämdt uppgifves. Han her fört sina döda och sårade med sig; men af de qvarlemnade piekelhufvornas och vapnens. antel kan man dömma att de ej måtte varit så få. Det gick i eftermiddags ett rykte, att ett skott från ett af våra batterier skulle häfra demonterat en af fiendens kanoner, sem qvarlemnades vid Dybböl, och att manskaj blifvit utsändt, för att hemta den; men någon positiv bekräftelse härpå har jag icke kunnat få. Vi togo:blott två fångar. Då jag efter etridens slut återkommit till Sönderborg, begeaf jag mig till Carolinaskolan, dit de svårt sårade fördet för att förbindas. Utanför densamma höllo de svarta sjukomnibussarne, hvilka vi frågtogo fienden i förra kriget, oca som nu-göra tjenst hos oes. Huru -många hade dei dag hitfört till hdandets salar? Jag gick in på gården. Framför dörren låg en bundt-af blod genomblötta klädespersedlar; långs väggarne stodo båraros, ännu våta af blod, och snön var på en lång ströcka rödfärgad af blod. Jag inträdde i receptionsrummet. Förbiadniogen var färdig; de ohyggliga instrumenten lågo ännu på borden, charpikistorua stodo uppslagna, läkarne aftorkade deras knifvar och lansetter. De sårade lågo i sängarne. De flesta iågo tysta, några jemrade sig svagt, en svårt sårad hade redan fålt den askgrå färg, som plägar bebåda dödens annalkande. Han hade säkert svart lidit ut. Hjertet sammanpressas vid en sådan -syn, och jag skyndade bort. Sjelfva striden är vacker, men de scener, som följa efter den äro sorgliga, , I dag hålles åter militärisk jordfästning. Två dager i veckan äro bestämdatilldenna sorliga högtid, och tiden är bestämd sälunda (kl. 11), att vanligtvis en del soldater kuona följa deras fallna kamrater till grafven, Kyrkogården har måst utvidgss, för att lemna plats för.detta ändamål, emedan vid armens ankomst blott fanns plats för 20 lik, Fastän begrafningen idag skedde samtidigt med striden, åtföljdes dock de döda af ett ganska respektabelt antal soldater. I händelse jag ej misstager mig, begrafdes i dag 12 ull 14lik. Nästa begefningsdeag skall efter ell sannolikhet antalet tyvärr blifva betydligt större. Hamburgertidningarne meddela följande: Natten emellan den 23 och 24 Febr. her ett antal handfasta karlar, mest maskiparbetare från Altona, som dertill särskildt varit reqvirerade, förgäfves bemödat sigatt nedstörte minnesmärket öfver de i förra kriget stupade danska krigarnes grafvar på Fiensborgs kyrkogård — Biesens bronslejon, från dees fotställning. Det lyckades dem dock endast att krosea -lejonets evans, men sjelfva lejonet kunde icke rubbas. Emedan de nämnde arbetarne infunnit sig på stället med en fullständig förstöringsaparat och medförde en stor lastvagn till kyrkogården, är det otvifvelaktigt att hela åtgärden företagits med den preussiska garnisocens vetskap. En korrespondent i Sönderborg skrifvev till Fedrelandet: Tan väsomtlimneta nraniamn simrtill nit set