Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

tare på i Ibel!a, än Vincenzo skulle övsket, ty han kom en eller två gånger i veckan — men detta var dock ett intet i jemförelse med hane dagliga besök i Ruwelli. Behöfva vi väl nämna att Vincenzos motvilja mot den Pere prestmannen ännu icke hade förminskats? Viccenzo gjorde honom i sitt bjerta ansvarig för dei bedröfliga tillstånd af nedslagenbet och half fånigher hvartill berr advokaten blifvit redueerad. Vincenzo var vidare öfvertygad — och härfuli hade han icke misstagil sig — att don Pio hittills hade gjort allt snnat än gagnat bang sek hos svärfadern och att han äfven fram: deles skulle komma alt göra det. Den bättre känsls, gom genomgick umgänget mellan man och hustru, sträckte tig tyvärr icke till det mellan svärfar och måg. Tvärtom tycktes hvarje dag, alltsedan de kommo till staden, mer och mer skilja dem och göra dem främmande för hvarandra. Den gamle herros upplöratide antog till och med karakteren af ett verkligt hat. Genom hvilken ny förseelse hade Vincenzo Edragit sig denna ökade vrede? Genom en af de mest oförlåtliga som en i sina förhoppningar sviken gammal mans inbillning nå. onsin kan skapa. Herr. advokaten hade längtat efier ett barnbarn med hela envis: keten och höntigheteg i en gubbes passion. Till En början bade hans sorg öfver denna besvikpa värtam uppslukats sf den allt öbsorberande crop för döttern; men då alla faror för henne voro förbi, utbröt denna sak nad ånyo och med förnyad kraft, och med denna följde ett slegs mani alt förvissa sig om den: orsek törm hade beröfyst hozora hans efterlängtade ekatt. (Forte, följer.)