Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

-JEj mindre utmärkt gick Beethovens yppertlliga A-dur-eymfoni, som utgjorde konsertens spåra afdelning, med dess tjusande allegretto (Tonernas vågor) eamt dess i högsta grad karakteristieka presto, der kraften och svärmeriet omvexla i barmoniskt förbund. ) — På den mating, som flöjtisten hr I. B. i Sauvlet gaf i förgår middag i musikalika skademiens lokal, hade man tillfälle att göra bekantskap med en ung artist a! särdeles framstående talang. Hr Sauvlet lärer vara Åbrorson till den flöjtist af samma namn, som för 12 år sedan gästade hufvudstaden och då uppträdde å Kungliga testern; men då farbroderns föredrag hufvudsakligen utmärkte sig genom en synnerlig virtuositet, Jeger brorsonen, utom en lysande färdighet i behandlingen af sitt svårspelta instrument, derjemte en utbildad smak, en förmåga af särdeles fin nyansering samt en poetisk uppfattning, hvilken sednare egenskap han håde synnerligt tillfälle att utveckla i återgifvan det af Webers sköna melodier i Brunots fantasi öfver motiver ur ?Oberon?, äfvensom i sina egna variationer öfver Carnpaval de Venise?. Bravurstycket Concert d Attila? af Briccisldi gjorde så tillvida skäl för namnet, att kompositören deri verkligen förelagt exekutören grymma svårigheter. Hr Sauvlet hänförde sitt auditorium till stor mande bifallsyttringar och framropning efter hvarje nummer, hvadan det är ait förmoda jatt man får ytterligare tillfälle att förnya dT bekantekapen med hr Sauvlets intressanta talang. Fru Sauvlet föredrog tvenne sångnummer, nemligen: -Susannas aria ur sista akten af Figaros bröjlop? (icke Agatbas ur ?Friskytten?, såsom programmet uppgaf) samt Kiäckens vackra romans Vöglein mein IBote?. Så ofta fångersken icke forcerade Trösten i det högre registret, hade den en god klang, och föredraget 1 öfrigt saknade icke ett godt och riktigt uttryck. Hr G. Wolter spelade med myeken färdighet en af honom förut utförd violinpjes af Beriot, och 8f musikaliska akademiens orkester höries med intregse såväl Mehuls ouvertur till 7De båda blinda i Tolede? som Haydns Ess-dur-symfoni. Underrättelser från Danmark. Uti ett bref från Sönderborg skrifves den 22 Febr.: De dagliga förpostfäktningarne hafva i deg antegit en ellvarsam karakter. Klockan 9 på morgonen bördes allarmsignalerna genom staden, soldaterna skyndade ut ur husen för att infinna sig på deras sllarmplatser; det blef plötsligt lilligen öfverallt och jag följde. jemte miva engelska och danska kolleger. strömmen, som rörde sig bort öfver bron till Sundeved. Om natten hade faliit betydlig: med snö, luften var töcknig, vägerne balkiga; det var icke något riktigt vackert vä der: till en batalj. Men icke desto mindre var striden i ful! gång och Rolt Krake ångade :nedåt tiil Venningbond, i deo händelse, att ett hufvudanfall skulle försökas. j Vi hade blott kommit ett ganska kort stycke på vägen, då vi mötte de första vag I narne med sårade. Blodet, den röds hfsströmmen? qvällde fram ifrån bsandagen och genom kläderna; det gick säzxzert hett till derborta. Här kommer en vagn körande med en sårad officer; hvem är det? Jag käoner honom; för ett par dager sedan sutto I vi under muntert samtal vid middagsbordet i Reimuths hotel. Det var den uoge, käcke löjtnant Rosen vid fotgardet, adjutant vid öfverste Lassons brigad. En fiendtlig kule hade genomborrat hans arm och gått genom den lilla beopipan; men, ehuru blek, var han dock ännu oförsagd. ; Hans sår. var Nyckligtvis icke farligt. — Åter kommer en vagn med en sårad officer, och vid hangsida ligger en soldat. De hade delat faran och de dela nu den vagn, som skall föra dem till en gemensam asyl, lasarettet. Vi närma 088 Dybböl Bunke, hvarest qvarnen stoltserar, väntande på det öde, som äfven denna gången nog torde drabba des: Uppåt backen, på andra sidan qvarnen, stå två uppmarscherade regementen. ?Den tappre landsold .t? skallar från det ena och YNu ska vi då åter med preussarne slåss? från det andra. Det är godt gryikaurlarne. Om ett ögonblick skola de måhända åter med preussarne slåss?, och de äro bögst ifriga att komma i dust med dem. Nuljuader en knall, efterföljd af ett hvinande ljud, ännu en, åter en, denua gång atföljd af en stark susning. Des är våra batterier, som vilja språka med; deras kulor och granater ljunga ut mot den framryckande fienden. Vi gå upp på höjden och framtega våra kikare, men luiten är för tjock, eå att vi ej kuona se något. Vi stå och samtala en stund med nägra officerare. Då få bateljonerva Order att bryta upp, och med munter såog marsehera de nedåt. Ute på vägen kommer general Lyttidhau med hela sin stab och rider framåt. Han synes angelägen att visn sig i spetsen för de soldater, som kämpa under hans befäl. Så småningom afteger skjutningen, luften har blifvit klarare, och från höjdens topp se vi nu tydligt vår kedja avancera. Fienden är under ätertåg, vii framryckande. . Äfven vi vilja svåncera något. Vi gå framåt på vägen: Åter möta vi transporter af sårade. Ambulancesoldaterra marschera bort på vägen med deras bårar, som om en kort stuvd skola blifva fuktade med fosterländskt blod. Det måtte vara det sorgligajste sf alla krigets göroroål att vara bärare iaf dessa emärtäns bördor. Här komma de Itillbaka med en bår. En soldat hvilar derpå. I Ett kläde är Köljdt öfver hans ancigte; någon rörelse kan ej epörjas i denna kropp, som för en kort stund scdan var full af kraft och lefnedsluet. Döden her lagt sin kalla hsnad på honom; lifvets gnista är utsläckt: han bar fallit för fosterlandet. En annan bår värmör sig. Afven här ett tygstycke utbredt öfver den hvilandes snsigte; men under detsamma höres ett sekta jenrande. i Blodet droppör ned och färgar den hvita i Mr ES A MS CA on KA VR RR ÅR Rh