Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

i hög grad öroväckande. Hon kände detta sjelf och förmådde doktorn att sjelf erkänna det. Hon bad ech erböll föfte om att hen nes far ej ekulle få den minsta aning om hennes fsra, så länge som något hoppännu äterstode, och derpå begärde hop paftvar: den, eom gafs henne af don Pio. Hennes luga: och ginaesjemnbet öfvergaf henne icke för ett ögonbliek; men hevves far skördade ingen nytta af hennes ömma förtänksanmhet, ty han hade ej väl hört falas om mnativarden, förr än hen genast gissade rätta sam menhanvget och blef utom tig af föriviflan Vincenzo, så förkrossad och olycklig som an var, egde dock styrka nog att lugna och trösta den svage, gamle mannen; och för första gängen elter hans hemkomst dref en Sfverväldigande känsla, som för ett ögonblick sköt alla tvister åt siden, svärfar och måg i hvarandras armar och eammanblandade deras tårar. Efter mer än fjorton degar2 förfärlig oro vände Rosas starka kroppskonstitution vågskålen åt lilvets sida; men invan hon hade tillräekligt hemtat sig för att flytta till Ibella, bade åter en måvad förflutit. Som en lång medicinsk behandling ansågs nödvändig för benneg fullständiga botande, hade det blifvit bestämdt att hon skulle flytta tll staden, så att hon Jättare skulle vara i tillfälle att få lämplig skötsel, Roea tillfrisknade långsamt, men säkert. Vinotern var händelsevis mild och torr — en ny omständighet till hennes fördel. Med samma beundransvärda tå lamod , hvarmed bon hade uthärdat sina kroppsliga krämpor före sin sjukdom, bar hon vu älven obehegen vid sitt tillfrisknande. Förbjuden, som hon var, tött gå ut, eller att ens så mycket som sätta foten på colfvet, och detta und:r många veckor, gick äock aldrig den ringeste klogan öfver