Aftonbladet – 1 mars 1864, sida 3

Men — jag känner det — såret är nlltför högt upp, jag känner, att det är mycket svårt IX Öfverläkaren tog hans hand och gade: SJag är en gammal man och gemmel lät kare — lila fullkomligt på mig! var lugn! I Ni skall icke mista låret! Jeg lofvar er idet, och jag öfvergifver er icke; men ni måste lugna ert sinne; er själsoro förvärrar saken. Den -årade blef lugn och tackade Gud Dagen derpå fick jog veta, att han på aftonen fått sielk:amp och var död; men han var lugn till slutet. ) Skåda icke hunden efter håren! På en valplats är själsläkaren till lika stor nytta som den, hvilken botsr kroppen. Hederåt den, som är läkare både för själ och kropp! TEATER OCH MUSIK. Kongl. teatern gaf i går afton efter några års hvila Lortzipgs öfver hulvud taget ganska underhållunde operett Czar öch Timmermen, som eger flera anslående melodiska motiver, hvaraf företrädesvis Peters kupletter i sista akten vittna om verklig inspiration, likasom ecenerna i andra akten emellanPeter, borgmästaren och de förklädda diplomatiska sändebuden ega i musikaliskt afseende den friska och lifliga kolorit, som den dramatiska situationen fordrar, om också operetien i sin helhet icke saknar åtskilliga longörer och en viss tyngd, som isynnerhet blilver märkbar vid jemtörelsen med den lätta stilen i de flera franska operetter, som nyligen gått öfver den lyriska gcenen. Säsom Czar Peter, hvilken, i parentes sagdt, i stycket uppträder nära nog som en fullkomlig motsats till den historiske Peter, hade hr Ariberg en ganska lycklig aftoo, och hans gärdeles förtjenstfulla föredrag af de vackra kupletterna i sista azten, hvaraf sångaren sjelf tycktes inspirerad, tillskyndade honom starka bifalisyttringar och firamrop ning. Fru Strandberg var den lifligaste och skalkaktigaste Marie man kan tävka sig. I borgmästarens roli tycktes br Uddmans annars så uppslupppa komik, som här utan tvifvel skulle kunna sägas höra till pjesen, mera ön beböfligt modererad, måhända till följd af den uppmärksamhet, sångpartiet tog i anspråk. De öfriga medspelande bemödade sig om att göra sitt bästa och det hela gick med god ensemble. Hvad den hol:änd-) ska träskodansen beträffar, så tyckte mängen att denna hade en förundransvärd likhet med den å samma scen nyligen uppförda så kallade ungerska crzikoedansen, ja till och med så stor, att kostymerna och totbeklädnaden utgjorde de enda skiljaktigheterna dem emellan. Den stiltje, som någon tid verit rådande inom konseriernas, soirernas och matinternes område, rönte det första afbrottet genom hr Jean Meyers och hans frug, född Paban, första soir för kammarmusik, som egde rum för fullsatt salong i musikaliska akademiens lokal; och hvarvid af det talangfulla konst-14 närsparet gemensamt utfördes en sonat af Mendelssohn för pieno och violio, i B dur, hvari första och sista allegrot obestridligen voro mellsnsatsen underlägsna, vidare affru Meyer Beethoveas berömda F-moilsonat för piano med tillnamnet appassionata, samt till slut af de ofvannämnda och br dArien Haydns i högsta grad intagande och älskliga trio för piano, violin och violoscell, i E moll (n:r 10). Utförandet tillvann sig förtjent bifall, cch särskildt torde böra erkävnas fru Meyers varma och själfalla uppfattning at den Beethovenska sonaten sarat i följd deraf äfven mer ön vanliga förmåga att gifva rält färg och hf åt det excentriska och etarkt passionerade skapiynne, som är förhertskande i denua komposition. — He A. F. Lindroths konsert sistl. lördags afton i De Ia Croix salong gafs äfvenledes för eit talrikt och tacksamt auditorium, som belönsde den förtjenstfalle konsertgif varen med framropning efter hens inträdesvummer, hvilken utgjordes af en af honom sjelf komponerad violinkonsert, som fördelaktigt vittnade om mindre vanliga anlag för och goda studier i kompositionekonsten, och icke minst i hvad särskildt beträffar orkesterpartierna. Hr Lindroths andra oxmmer var några ganska evåra, men föga tilltalande variationer af David. Alven i utförandet af nämnde variationer inlade hr Liudroth mycken talang och synnerlig precision, men dessa och likartade tomma granulåtsstycken lämpa sig mindre väl för enkla och flärd lösa könstnärslynnen, sådana eom hr Lindrotbs, hvilka alltid känna sig btst hemmastadda i konstalster af mera gedigen halt. Hr Wiilman skäckte 088 det utvalda nöjet att få höra en herrlig aria ur Saccbinis Oecipe å Coluone?, hvari den ädla, manliga kraft, som uttalar sig i de djupa, harmoöniska tongångerne, ljöd eom ett memento ifrån den tid, då oftare än nu: Sitt inre djup den diktande förnam, Och endens högre skönhet trädde fram i konstskapelser, som just genom denna andess kraft och skönhet länge öfverlefva dens som engång diktade desamma, Hr Will-If 8 i me. wmwa da AA Lr a din Me Jr NA b— fr nt Fr man förtjenar slli beröm såväl för devgoda valet som det förtjenstfulla och vördade föreåra get af denna förträffliga kris. Ett annen sängoummer var duetten urji Körleksdrycken? emellan Nemorino ochit Dulcameara, som, egentligen icke rätt lämp-! lig för kopeertsalen, sjöngs med ganska god! sammanhållniog af brr Dahlgren och Will-1! man, Konsertens första sfdelning, som börjades! ; med en rätt vacker ouverture af Gade, Imi1 Hochland, elutedes med de så kalladel! kejsarvariaticnerna ur Heydns C dur-qvar-!; rett, hvilka nu för förata görgem härstädes : utiördes sf hofkapellete hela stråkqvar-j tett, under kapellmästaren Normans ledning. Denna så egendomliga, melodiskt sköna l komposition gafe med en oötverträfilig renÅ bet, med den finaste nysnsering och en-: semble, och skänkte åbörarne en samn och : upplyftsåde. konstojutving, liksom den beredde de ntförsöde det bfiligaste erkännande. I