Aftonbladet – 27 februari 1864, sida 3

En af första regementet. Ibland de rexryter, som sistlidne fommar Iågo i läger utanför Köpenhamn, fanns en :eologie kandidat, hvilken var lika allmänt bekant bland studenterna, som hans familjsamn är kändt i Danmark: Det var: Jens PaludanMiller; Han bade dittills icke myc: ket lefvat med i verlden, utan sysselsatt sig ojest med sina studier, Och när man såg honom krokryggig och närsynt, antiogen på vatan elier i studerkammaren, kunde man ej tra, att han dugde till soldat, Samma åsigt hyste äfven den korporal, till hvars korporalskap. han hörde, och då den unge rekryter visude stor obekantskop med lifvets vanliga förbållanden, var korporalen i begrepp att anmäla honom till kassation, pågrund af brist. på begreppet mn då vår kan: didat oväntadt trädde ur fedet och bad om permtagion följsnde dagen, emedan han skulle ivista reformationsfesten på universitetet och mottsga dess stora guldmedalj, som blifvit honom tillerkänd för en teologisk prisafhandling. Penna -slående argumentation befriade honom från ait bli kasserad, Hau genomgick rekrytskolan, blef derefter permMmitterad, och inkallades eedan jemte sina kamrater i början af-December månad. Då han ankom till sinbataljon (den första) ville man återigen kassera honom, men han begärdeså enträget att få stanna gqvar der, att det tilläts honom; och han gjorde sig snart bekaat vid det kowpani der ban ver. anställd för sin stora entusiasm och etränga plig:känsla som goldat. En dag, då hans bataljon låg i Slesvig, blef han jemte 49 andra utsänd på skansarbete. Kölden var sträng och de öfriga återvände till staden, klogande öfver att de j den stränga vintern icke kunde arbeta;. men Paludan-Mällew bief qver på sin ost och upphörde ej att arbeta förr än arhetstiden var slut. De 49 blefvo bestraffade med att allraförst utkommenderas på arbete, när några skulle yi; men den raske studenten?,; som hans kamrater kallade honom, blef belönad med iillåtelsen att icko oftare blifva öikommenderad. Sedermera utmärkte ban sig äfven i striden vid Bastrap, men än mera vid Översö, hvarom i ett bref meddelas följande: : ,Paludan Miiler skötlikssom förra gåogen med stop ifver på fienden, men föll, som det sedan visadå sig, sårad af en kula i låret. Att straxt uppsamila de sårade metdgaf ej tiden — ty kulregnet. var. derti!l alltför häftigt, och jag glömde honom, när han plöteligt reste sig upp och störtade ånyo med 08s andra mot iienden, Teappert använde han sin bajonett, och då det blef afbruten, började han e0m en rasande att slå kring sig med gevärskolfven. Men vi måste ju ty vörrretirera, och i stridens hetta lade jag ej vidare iagrko till Paludan-Mulier, Först då vi ankommp till bönderhorg och gjorde balt, erfor jag ait han saknades. Vi trodde nu att han ag eller tagits till fånge. Men huru förundrade blefvo vi icke, då det förspordos etw par dagar derefter att han skommit linkaode till våra förposter och af dessa blifvit bringad till im der hap lärer vara jötagen å lasarettet på Angustenborg. Emedsn vi redan i dag skola marschera vidare, har jag ieko medhunnit besöka honom och (få höra huruledes han förmått rädda sig.t r ör ma