Aftonbladet – 24 februari 1864, sida 2

har ingen enda makt rört ett finger för atti. hjelpa någondera... Det ena folkets rätt till sjelfförsvar erkännes icke ens, emedan Eu-. ropa en gång gifvit sin fega savktion åt den fait accompli, som innefattar dess nationella tillintetgörelse. Liksom om det kunde tänkas en preskriptionstid för den förtrampade rättens befogenhet att utföra sin talan mot det samvetslösa våldet! Den andra nationalitetens rätt till sjelfförsvar kan väl icke direkte förnekas, men öfvergifven i nödens stund af sina närmaste fränder, hugnas den från alla håll med vänskapliga råd att offra sig sjelf åt den dåsiga fredskärlekens Moloch. År det exemplets makt som verkat silt detta elände? Det är en herrlig uppgift att Sgå i spetsen för civilisationen, men också en högst ansvarsfull, och en nation, som sjelf tillmäter sig den missionen, dra ger öfver sig en tung förbannelse när hon säljer sin egen andliga förstfödslorätt för den ögonblickliga välmågans grynvälling. Det råder halfskymning i Europa sedan frihetens sol gick ned i Frankrike, sedan de mäktiga stämmorna der tystnade eller blefvo endast ropande röster i öknen, sedan våldets regim nivellerat allt, äfven karaktererna, förqväft allt, äfven ungdomens eld, och sedan gendarmens och jesuiternas händer broderligt bjelpts åtatttillsluta den bok, i hvilken mensklighetens oafytterliga rättigheter äro förvarade. . Hade Napoleon HI ärligt omfattat 1789 års stora grundsatser och gjort sig till deras kraftige målsman, hade han arbetat på nationens verkliga utveckling, storhet och styrka, så skulle han lätt kunnat försona sig med dess ädlaste elementer, befästat sin tron och stadgat sin dynasti. I stället har han framställt bilden af en man, som, uppsatt på tronen genom ett lyckokast, sökt bibeålla sig der till hvad pris som helst, genom att smeka nationens fåfänga och genom att vexelvis vädja till de mest motsatta principer. På det sättet lägges ingen fast grund, och det närvarande systemet har mindre utsigt till ett varaktigt bestånd nu än dagen efter den 2 December. Hela hans politik, både den inre och yttre, synes varit ledd af en simpel sjelfbevarelsedrift, icke af en harmonisk plan, vittnande om hög statsmannablick. I den yttre politiken ett oaflåtligt äflande att göra sig personligen till godo hvarje nytt uppslag, utan att ha förutsett eller förberedt händelserna, ett koketterande ömsom med legitimiteten och ömsom med revolutionen. I den inre idel halfmessyrer, meningslöst koketteri än med de reaktionäre, än med de liberale, en ängelig omsorg att icke låta den dvala störas, i hvilken Frankrike är inlulladt. Den som vill tjena till brygga mellan två diametralt motsatta och af iore nödvändighet fiendtliga principer, äfventyrar lätt att störta ned i det svalg som åtskiljer dem. Detta är dåen Napoleonska politikens verkliga fara, i fall man vill antaga att Napoleon II har en polnik; men om en sådan funnes, borde man väl i hand lingarna under en tolfårig regering kunna urskilja en ledande idå eller någorlunda beräkna hvad morgondagen månde bringa. Men detta är icke möjligt. Ar det klokt handladt af en annan regering att göra blindt sin politik alldeles beroende af en signal irån sådant håll? Om Napoleon III hade varit en verklig statsman, med framtidsblick och frihetskärlek, hvilket rikt verksamhetsfält skulle icke det polska frihetskriget hafva öppnat för ho nom. Eller till och mea om han blott haft en aktningsvärd känsla f r nödvändigheten af att betala den stora och allt för länge oguldna skuld, hvari Frankrike och hans ättefader häfta till Polen! Polackarne följde den förste Napoleon på rlla de slagfält, som skördade blomman af kontinentens manliga befolkning; strömmar af polskt blod blandades med det franska och färgade Egyptens öknar, Spaniens klyftor, Rysslands stepper och den stora ödeläggaren, som hade lofvat dem frihet, lofvade kort derefter deras dödsfiende att icke ens nämna Polens namn. När Frankrike efter 1814 och 1815 års olyckor fick dyrt betala sina lysande segrar, höjdes icke en röst för denna ädla race, som hade gifvit Frankrike allt och förblifvit troget intill döden. När, efter 1830 års revolution i Frankrike, Polen störtade sig med förtviflans energi öfver gamen, som hackade dess lefver, förblef Lnodvig Filips regering en lugn äskådere, till dess en af hennes ministrar fick tillfölle att smutsa den franska tribunen och ett blad i Frankrikes häfder med de cyniska orden: Slugn herrskar åter i Warschau! När slutligen, efter Krimkriget, Pariserkongressen åter skulle lappa ihop den europeieka jemvigten, när mer eller mindre maskstungna netionalileters talan fördes inför stormakter nas representanter, blef den ädlaste och lifskraftigaste bland dem alla förbigången med tystnad eller för skams skull affärdad med en matt välönskan. Moldau, Woallachiet, Serbien och Montenegro fingo hvar sina båfvor ur potentaternas ymnighetshorn — Polen allena blef lottlöst och måste nu som förr böja sig under den besegrade fiendens ok. YGud är för högt upp och Frankrike för långt borta! suckade de döende frihetskämparne 1831. Äfven nu är, i viss me ning, Frankrike för långt borta från dem. Kanske, om de hade ett välbeläget Savoyen Jag önskar att du måtte läsa hvad jag skritvit, eftersom jag för ingen del villattnågot