tiska utsväfsingar, som visserligen, t. ex. i Börjesons Erik den Fjorionde (den största), frambringar åtskilliga lyriska skönheter i detaljer, men på det hela torde medföra mera förvildning och slöbet än ans och god smak. Det är klart att tiden skall för dikten medföra ett allt större och större herravälde öfver dessa stora och svårhandterliga historiska massor, och hvarje i och för sig aktningsvärd produkt af svensk historisk dramatlik är för den nationella litteraturens vänner dubbelt glädjande, såsom en sten i byggnaden af det hela. Författaren till ?Lucidor? har med Amaranther-ordea? gifvit 0:33 ett verk, som vittnar om ett ovanligt godt sceniskt förstånd och en säker historisk blick. Med stor varsamhet och pietet har han behandlat sitt ämne, som ingenstädes undanskymmes eller förvirras af för hufvudhandlingen främmande effekter. Amnet är slutet af drottning Kristinas regering, och den hufvudsakliga uppgiften är att i en karakter sammanföra de förvirrade dragen af denna natur, foll af motsägelser och gåtor. Författaren söker, som oss synes, med fin instinkt för historiens sanning och diktens skönhet, att finna nyckeln till Kristinas karakter i de motiver han låter hos henne verka beslutet att afsäga sig tronen och till det yttre öfvergå till katolska kyrkan. Om författaren icke förmått införa full enhet i de förvirrade dragen af denna karakter, så torde väl detsamma kunna sägas om historien sjelf, och willigt bör det medgilvas, alt författarens synpunkt lemnar åtminstone den vackraste tänkbara förklaring af mot. satserna. Trots den något trögt fortgående handlingen är intresset, isynnerbet för hutvudper. sonen, i ständigt stigande, och om fru Hvas: sers framställning al Kristion så det tills vidare endast sägas alt hun höjde sig med rollen. Dialogen, i obunden stil, är lätt och klar. ofta uddig och slående samt stundom all varlig och gripande. Några långdragna diskussioner, afeedda att illustrera Kristinas filosofiska lärdom och klassiska bildning kunde måhända uteslutas eller förkortas. Utan att hafva hvarken eftereträfvat elle uppnått poesiens högre trappsteg, her för fattaren härmed gifvit oss ett stycke, som ieke blott innebär ett framsteg i hans verk samhet som dramaturg, utan äfven står et godt stycke framför de vanliga historiske dekorationspjeserna. Om den lysande uppsättningen och det allmänhet goda utförandet hinna vi ej fö! denna gång vidare yttra oss. Bifallet ha varit lifligt och efter första representationer framropudes författaren, hr Wijkander, hvars vägnar hr Hedin framträdde och tackade,