Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

ER TA. a PIE VARTPUSIUIE OIEIL AC UCS, G I GIL, chez M. Vicherat påre et Comp., passage Saulnier, N:o 10. Bref från Siesvig. (Från Aftonbladets korresp. i danska armen.) Sönderborg den 15 Febr. Om ni, hr redaktör, beklagar er deröfver alt jag under denna månad icke skrifvit till er, så kan det visserligen vara berättigadt från er ståndpunkt; men uraktlåtenheten har varit lika berättigad från min -ida; då min tid varit helt och hållet uppisgen af fäktningar, långa ansträngande marscher 0. s. v., och jag dessutom lidit hårdt af harm cch förtviflan öfver att mina förutsägelser derom att man helt snöpligt skulle komma att uppgifva Dannevirke gingo så bokstafligt i follbordan. kan insåg, att det skulle vara omöjligt alt få armen att gå in på någonting så uselt; derför tog man sin tillflykt till list. Man lät armen på aftonen kl. 10 uppställa sig i särskilda små afdelningar, bakom hela positionen, liksom skulle den göra ett storartadt utfall mot österrikarne, hvilket också ur militärisk synpunkt bade varit någonting mycket rimligt, och hvartill man äfven pro forma bade utfärdat order. Dessa afdelninniogar öfverrumplades nu hvar för sig genom underrätteisen om att kanonerna på skansarne redan voro förnaglade kl. 8, så att hvarje motstånd numera vore omöjligt. Ja, denna tidiga förnagling af kanonerna skulle till och med kunnat hafva till resultat hela armöns undergång, om fienden i det ögonblicket. hade gjort ett angrepp. Det torde vara ursäktligt om ea dylik tillställning och de under all kritik usla anordningarne för återtåget, den ofantliga massa tomma vagnar, som u:an plan och uten kommando trasslades samman med hvarandra framför armen på tillbakatåget, om detta tillsammans med det, såsom det nästan vill synas, afsigtliga uttröttande af trupperna de nästföregående dagarne genom onödiga alarmeringar och genom att förhålla dem ordentiig förplägning, skulle ha alstrat hos en mycket stor del af bäde be fälet och manskapet dep fasta öfvertygelsen, att ändamålet med utrymningen var icke att rädda armen, — ty den skulle nog ha räddat sig sjelf, modig, ifrig och oförfruten som den var på Dannevirkes vallar — utan att bana väg för ett ridderskapligt SchleawigHolstein i en dansk helstat såsom en motvigt mot den danska demokratien. Jag vill icke besvära er med ytterligare skildringar af tillbakatåget eller fäktningen vid Oversö, hvarom ni troligtvis redan fått se många berättelser; det väsentligen intressanta i denna blodiga fäktning är den fullständiga dementi, som den gifver åt det lögnaktiga föregifvandet, att danska trupperna icke skulle haft nödig motståndskraft. Hela verlden måste ju klert inse att kunde de göra ett sådant motstånd, efter att ha slitit så mycket ondt och marscherat utan rast och utan mat och dryck i 15 timmar, så skulle de också kunnat länge försvara de förträffliga positioner, i hvilka de befunno sig, förutsatt att man icke skulle vägat i längden vtpina dem slit för mycket genom svält och onödigt pattvak. De stackars danska slesvigarne! Det var en sorglig syn att i Flensborg se dem stå gråtande utanför husen och se på huru deras värc, dem som de hade satt all sin lit till, drogo genom staden norrut; och dock blandade sig i våra, de bortdragandes hjertan en glädje med sorgen, då vi sågo den broderliga omsorg, hvarmed de skötte och hjelpte dem af vära soldater, som genom den vanvettiga marschen hade blifvit alldeles maktlösa. Hela Slesvig ända upp till Kongeäån är nu öfvergifvet af danska trupper, med undantag af Als. och positionen I Dybbölhöjderna, som snart skall stå sitt prof emot 21 batterier refflade österrikiska och preussiska kanoner. Oaktadt icke någon fiende visat sig på vestsidan af Slesvig, har öfverbefälet dock ansett lämpligt att derifrån boritaga alla pensdarmer, så att embetsmännen och de danska medborgarne äro alldeles värnlösa mot det lösa pack af tyska ?Wiihler?, som strömmar in söderifrån för att slå in rutor, misshandla och förjaga embetsmännen och proklamera Augustenborgaren. Jag kan icke annat än på det högsta beslaga det sätt, hvarpå det hittillsvarande öfverbefälet har behandlat den danska soldaen. Vid Dannevirke, der det blott finnes å och fattiga byar, bände det ett par gånser, just under den vigtigaste tiden, att folset icke fick sin nataraförplägning (fläsk, vött, bröd och bränvin), så att de måste