Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

tonen hos en person som känner sin öfver läggenhet och inser sina underordnades fel, men af godhet förlåter och öfverser med dem. Då frukosten var slutad, anmärkte hon till sin man, att han ej var klädd för att gå ut. Vincenzo sade att vädret var så ruskigt, att han icke visste om han skulle gå eller inte. tJag vet hvad detär som håller dig qvart, sade Rosa, du kan emellertid i all trygghet gå till ditt embetsrum, utan att behöfva frukta för något förhastadt steg ifrån min sida; jag glömde i går aftons för ett ögonblick att detta är passionsveckan, en tid som framför alla andra fordrar ett miidt och förlåtande sinnelag. Lyckligtvis har jeg några goda vänner som påmint mig om min pligt.4 Vincenzo insåg fullkomligt väl att Rosa hade varit i prestgården för at! rådgöra angående sin tillämnade afresa, och att man der hade afrådt henne derifrån. Han sade nu: Det gläder mig att finna dig vid en sådan savnt kristlig sinnesstämning. Jag skall försöka handla eå att jag kan betrygga dess fortfarande. cTack, det ör jag öfvertygad alt du nog gör. Nu är det bäst att du går. Farväl! Han gick, men kom straxt derpå tillbaka och sade: cOm du vill säga mig hvilken dag du tänker begå nattvarden, så skall jag laga så att vi kunna göra det tillsammans. Nej, tack, jag kan inte bestämma någon dag; och för öfrigt har jag tänkt efter, att det är bäst att vi hvar på sitt håll uppfylla denna pligt.s Vincenzo aflögsnade sig helt nedslagen. Hvad han hade trott vara en lefvande gnista var endast ett tomt irrbloss, den ödmjukhetens och förlåtelsens anda, som låg