Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

on rörde sig uti salen derute. Det var arianna som städade. Vincenzo frågade om signoran var uppe. Ja, hon är uppe och utgången, sade Marianna. En känsla af förskräckelse isade Vincenz08 bröst. cUtgången! Och hvart då, i ett sådant väder ?7 Marianna visste det icke. sHade signoran tagit giggen?4 ?Nej, signoran hade gått ut till fots.4 Det låg en viss sur butterhet i den ton hvarmed Marianna svsrade. Hon tillhörde det slags illa uppfostrade tjenare, som en husbondes eller matmors ynnest gör benä gen att vara stursk och näsvis. Vincenzo hade mer än en gång ångrat att han hade låtit denna flicka komma så nära hans huetru. Hans ånger skulle ej varit mindre, om han hade vetat det olyckliga inflytande hon utöfvade på sin fru. Hon afskydde Sa voyen och längtade efter Rumelli, der hon hade en käresta. Den enda tasken i hennes inskränkta hufvud, och som hon stän digt idisslade, då bon var allena med giguoran, var denna: Hvad kunde väl förmå er man, som kunde lefva i ro och öfverflöd i palatset, att hellre vistas i Chambery och arbeta som en slaf? ; Vincenzo gick tll sin hustrus rum. Al: ting var der på sin plats: icke ett enda spär af oordning häntydande på förberedelserna till en resa; han andades mera fritt. Rosa infann sig vid den vanliga frukosttiden. Hon var helt lugn, det låg en anstrykning af högtidlighet i hennes blick, men icke något tecken till fiendilighet. Under måltiden talade hon mer än hon brukade göra, raen om likgiltiga ämnen — talade med en ytterligare tillökning af salvelgefullt nedlåtande, med