Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

på Rosas läppar, hade icke inträngt i hennes hjerta. Han hade icke gått långt innan han mötte Ambrogio, som kom vandrande honom till mötes med stora steg. Sedac Ambrogio hade upphört att besöka Rosen lund, hade han tagit för vana att möta sin vän på halfva vägen till staden och följa honom ett stycke på hemvägen. Så svart de nu kommo i sigte af hverandra, ropade Ambrogio: Nu har jag dem!4 och gjorde en mun ter piruett. Hvad är det du har?? frågade Vincenzo Mina epåletter, min hederlige vän. Jag är säker om dem nu; jag reser till Krim. Som Ambrogios regemente ej skulle kom: ma att deltega i den österländska expedi. tionen, hade han lagt in en ansökan att få gå med som frivillig och erhållet krigsmi nisterns tillstånd. Denna underrättelse nade han erhållit just denna morgon, och det var den som framkallade hans lifliga einnesstäm. ning. Han skulle resa från Chambery sam. ma eftermiddag klockan tre. Då Viocenzc hörde detta, kände han sig nära att gråta som ett barn. Men i dess ställe tog hon sin vän med sig till intendenzan, och sedan han begärt och utan svårighet erhållit ie. dighet för dagen, hjelpte han Ambrogio med åtskilliga uträttningar, såg honom intaga er hastig måltid och följde honom slutligen til jernvägsstationen. De båda vännerna bil dade en slående kontrast — den ena så sprittande, full af lif och förhoppningar: den andra så nedslagen, så modlös och så dyster. Jag skulle önska att jag kunde taga dig med mig till Sebastopol; det skulle vara er förträfflig kur för allt slags melankoli, sad Ambrogio, 4å han märkte Vincevzos, ned slegenhet.