Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

glomi att skicka penningar. Uilhcerarne, som skulle få fölttillägg från den 1 Febr., hö äonu icke fått något sådant. Intendentur herrarne äro alltid impopulära bland armen: personal; men pu klaga alla, såväl meniga och underofficerare som officerare och läkare bögljudt öfver den ringa omsorg och välvilja som visas dem från detta håll och man hör man och man emellan framkastas den tanken att det hör med till. det system, som går ut på att göra oss trötta vid att slåss för denna förbanrade grundlag? säsom ge neral Steinmann plägar säga. Nordiska biblioteket i Paris. (Från Ajionbladets korrespondent.) De flesta af Aftonbladets läsare erinra sig tvifvelsutan, att i början af sistlidne år dei Paris vistande nordboer höllo åtskilliga sammankomster för att öfverlägga om bästa sättet att här åstadkomma ett nordiskt bibliotek. och på samma gång lägga grunden till ett skandinaviskt sällskap med, om möjligt, en egen lokal till gemensam samlingspunkt. Måhända föreställer sig mången, att det är en lika lätt sak här, som der hemma i Sverge, att ställa till sammankomster och diskutera mer eller mindre samhälleliga fråor, och att man för deita ändamål endast ehöfver uppsöka den första rymliga lokal. Men så är ej förhållandet. Visserligen kan man numera i Paris propos flocka sig tillsammans på ett kafe eller annorstädes och ganska obehindradt resonera öfver hvilket ämne man behagar, allenest sällskapet icke ikläder sig alltför ordnade och parlamentariska manr, betjenar sig af ordförande och sekreterare, korteligen tager sig min af att behandla allvarliga ämnen. Isädant fall vill gerna polisen hafva ett ord med i laget och undersöka om icke möjligen i sällskapet kan befinna sig en Imperatori, en Trabucco, eller någon annan af de der herrarne med cigarrnsmn, som bruka deltaga i konspirationerna mot kejsaren och den alimänna säkerheten. Det första nordboerna hade att iskttaga, för att kunna utan risk diskutera sin biblioteksfråga, var således att utverka sig polisprefektens tillåtelse att sammankomma till öfverläggningar, och sedan denna erbållits inna Big i att i sällskapet upptaga som observerande ledamot en kejserlig poliskommissarie. Emellertid :tycktee dennes språkkunskap ej hafva varit fullt tillräcklig lör alt tillåta honom kontrollera hvad som yttrades, alldenstund ej endast den person, hvilken vid tillfället fungerade som ordförande, utan äfven den nyvalde bibliotekarien, då ännu utan bibliotek, efteråt af polisep hedrades med diverse visiter i sina bom, ända tills densamma syntes ha fått klart för sig att inga farliga stämplingar voro å bane. Dock, detta endast i förbigående och såsom ett prof på den kejserliga polisens vaksamhet och månhbet om att taga reda på hvad som förehafves inom verldsstadens barricrer. För öfrigt vill jag minnas att jag omnämnde dessa små trakasserier straxt efter det att de ilfrågavarende öfverläggnincarne egt rum. Hvad återigen dessa sedrare beträffar, så hade de hela den liflighet och pigghet, som man kan vänta sig af en fyr-kammarrepresentation bestående af svenskar, norrmän, danskar och finnar. Quot capita totsensus. I fråga om målet kunde väl meningarne ej erna vara delade. Behofvet afett nordiskt ibliotek är måhända större i Paris än på någon annan utrikes ort. Antalet af bärvarande nordboer tillhörande den arbetande klassen uppgår redan till flera hundra personer. Flertalet af dessa tillegna sig sällan franska skriftspråket i tillräcklig grad föratt detsamma ega ett medel til! fortsatt utbildning och nya kunskapers inhemtande. Med hvarje år hitkomma allt flera nordiska artiter, hvilka för längre eller kortare tid här uppehålla sig och derunder ej sällan för vina studier eller sjelfständiga arbeten benöfva rådfråga Nordens historia, dess forn;agor och mytologi. Många, som här unler någon tid idka vetenskapliga studier, skulle ofta vara särdeles betjenta af att för ekniska termer, för statistiska upplysningar xc, hafva tillgång till arbeten vå moders-nålet. Och för de talrika nordiska famil-: er som finnag här vore det ofta en källa våde till bildning och nöje att kunna än söra bekantskap med någon ny författare nom: hemlandelitteraturen, än förnya bekantkapen med en redan känd och värderad, korthet, nyttan och behofvet af ett norliskt bibliotek i Paris äro obestridliga. Man sänner det lifligare i samma mån mean för en längre tid uppehåller sig här. Alltså, derom kunde, såsom redan blifvit sagdt, åsigterna ej vara delade. Och be: räffande medlen för bibliotekets bildande ej eller. Det var nemligen sjelfklart, att all nänheten måste släppa till medlen, såvida ljest något bibliotek skulle komma till stånd, ch man tviflade: ej på att inom fyra natioer fiona tillräckligt deltagande för realisesndet af en i sjelfva verket så ellmännyt ig ide. Då det deremot blef fråga om hvilken äg men borde taga för att komma till mået, voro meningarpe ganska olika, och öf er denna punkt föreföllo åtskilliga, rätt fliga debatter. Somliga voro af den åsigen, att man först borde skaffa sig en lokal, jer nordboerna kunde råkas och der noriska tidningar vore tillgänglige. Endast å delta sätt kunde man påräkna sympatier ör företaget och hoppas att så småningom ppväcka ett nog lIfligt deltagande för bi tiotekets bildande. Andra deremot förmeade alt detta arrangement skulle erfordra tt större penningbelopp, än man hade ut gter att kunna åstadkomma ; hvarföre bä-! ja vägen vore, att först söka granda ett remmen I