Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 3

han vänder sina blic der tacksamt erkännande af allt hvad han är skyldig sitt folks trofasta kärlek, dess af varm hänförelse för våra heligaste och dyrbaraste intressen genomträngda fosterlandssinne! Sönderskoo på Als den 8 Februari 1864. Följande detaljerade beskrifning öfver Dannevirkeställningen lemnas af en korresTpondent från armåen till Dagbladet: Sedan fienden nu har Danmarks värn och fäste?, Thyras gamla vall, i sin makt och jag således icke öfverträder den bekanta generalordern, med förbud mot att skrifva någonting angående ställningen, tror jag det kan vara rätt lämpligt att lemna en kort orienterande öfversigt öfver denna, så mycket mera som en sådan tilllika kan förklara det fattade beslutet om ställningens utrymmande. Den bestod af en center, från Slesvig till Hollingsted, en högra flygel derifrån till Frederiksstad och en vestra flygel från Slesvig till Sliens mynniog. 1 centern ligger den gamla Dannevirkevallen, der dansken så otta har )rölvat sin styrka mot sina södra roflystna graunar och mer än en gång vunnit seger. Framför denna vall från Friedrichsberg till El lingsted, ligga verken n:r 1 till 21. Hvart verk var en liten fästning, omgifven aflöpgrafvar, försedd med palissader och dragbroar, i stånd att inrymma en icke ringa infanteristyrka och bevärad med svårt fästniogsertilleri. Utanför Ellingsted började Reide-öfversvämningen, och framför alla fördämningarne genom denna, intill Hollingsted, voro verk anbragta (n:r 22 till 27), hvarifrån vägarne kunde beskjutas. Från Hollingsted till Frederiksstad var den stora Treene öfversvämningen, som jemväl var förstärkt medelst skansar och slutades med den betästade platsen Frederikssted, hvarifrån en chausså betryggade reträtten. På venstra flygeln hade man sökt medelst skansar längs Sliens norra strand och på några ställen af den södra hindra fiendens öfvergång, nemligen vid Slesvig, Mygunde, Gol toft, Neesset, Arnes, i närbeten ef Kappel, vid Rabölsund och slutligen vid Magssholm, på hvilket sistnämnda ställe dock blott fanns en för fältartilleri afsedd skans, i ändamål att betrygga truppers utoch inskeppande. Dessutom voro kanonbåter förlagda vid mynningen sf Slien för att operera mot fienden. Närmandet till staden Slesvig var på södra sidan hindradt dels genom skana saroe nr 1—3, dels genom Bustrups utanverk, äfven kalladt ?Gibreltar?, en stor och vacker skans söder om Bustrup, samt genom Dannevirkes utanverk — en ännu längre söder ut belägen skans, som dock endast var afsedd för fältartilleri. På Margrethe-vallen och Saxarmarna (en del af Dannevirkevallen, hvilken slutar med två armar som ba varit ämnade att omsluta en stor vapenplats och sträcka sig ända till Haddeby Noer) voro dessutom placementer för fältartilleri, och från ett af dessa, på södra Saxarmen, var det som kapten Faille sen vid anfallet på Bustrups-positionen med så god verkan besköt de i Vedelspang varande österrikarne. Härtill bör ytterligare läggas att på Holmen — en liten landtunga bakom Alistadt (en del af staden Slesvig. på norra sidan af Slien) — ver upplördt ett batte:i af 84-pundingar samt att på Maageön — en liten ö i fjorden mellan Slesvig och Haddeby — på allrasista tiden hade kastats upp ett batteri med fyra 12-pundiga refflade kaovoner. BSåväl Holmen som Maageön gjorde god verkan på den vid Fuartorp och Haddeby, på Sliens södra sida, opererande fienden, hvilket bäst syntes af den ifver, hvarmed österrikarne i två dagar utan verkan besköto Maageön. Som man häraf ser var terrängen väl använd. Åt artilleriet var en betydande roll anvisad, som det var fullkomligt i ständ att uppehålla, men för att göra evclet fullständigt fordrades en nödvändig faktor: infaoteri och kavalleri. Och häri låg ställ ningens svaghet. Någon förtröffligare ställning lät sig ej tänka för ett stort land, för elt land som kunde skicka många soldater till sitt försvar: deremot hade positioneu det felet att vara för lång för ett litet land och en liten arm. Den kan väl uppskat-1 tas till 7—8 svenska mil från Sliens mynnivg till Frederiksstad och Husum, och på en stor del af denna sträcka måste trupper hällas. Hvad ver följden? Att samma sol1. dater måste vara ute natt och dag, och det! under mycket ofördelaktiga omständigheter. Iy man har de största skäl att förebrå krigsförvaltniogen eller öfverkommandot, att det icke hade i tid sörjts för baracker vid skanarna, der besättningen kunde få nödig hvila och sömn, utan den måste nu stå utan skydd mot vinteras köld utan någon plats att hvila ut på. Hade vi baft en reserv, hade de 22.000 man och han sjellf? städ jemte oss i Dannevirkeställningen, så tror jag icke att man skulle ha tagit den ifrån oss, Men nu, då samma soldater ideligen måste hålla i, Jå de voro utan hvila, utan sömn, ofta utan tillräcklig mat (ty intendenturen sörjer mycset medelmåttigt för soldaten, men så mycset bättre för sig sjelf), nu kunde det med säkerhet förutsägas att vi skulle nödgas vifva vika och utrymma ställningen. När Jet borde ske, om det borde ske utan strid ller först eedan vi hade pröfvat en dust. det var den stora frågan. Borde vi först ävka på att rädda hären, eller borde vår örsta tanke vara att rädda äran? Och hviltill Rumelli för att följa med honom och