Aftonbladet – 20 februari 1864, sida 2

låter sig sammanfattas ungefär sålunda. Chevaleriets representanter, trots deras lysande personliga egenskaper, duka under för mannen af folket, hvilken, sjelf korrumperad af förtryck och hat, sätter svek emot våld, men stupar på ein onda gerving och lemnar segrens frukter i konungamaktens händer. Det är icke första gången Daniel Hjorts förräderi tages till ämne för konstnärlig behandling... Ehuru icke der framstående såsom någon hufvudperson. finna vi honom i Cygneei skådespel tClaös Flemminge Tider; vidare i Sigrid LiljeholmX, af fru Fredrika Runeberg, och, om referenten ej orätt minnes, äfven i en mindre novell at F. Berntson. Wecksells fantasi har dock fullkomligt ejelfständigt utpräglat hans karakter. Det synes oss icke bevisa någon svaghet i karaktersteckningen, snarare tvärtom styrka i den poetiska intuitionen, att hos en sä egendomlig, inbunden och brusten natur finnes åtskilligt gåtlikt och dunkelt, endast det icke saknas en nyckel till gåtan och att dunklet icke är en tomhet. Daniel Hjort har som spädt barn blifvit upptagen och uppfostrad at Claös Flemming. Om sina dagars upphof känner han intet. Han har studerat i Wittenberg, och i synnerhet talar den gamla romareverlden mäktigt till hans sinne. Samtidens splittrade samhällen väcka hans ömkan och teologiens -petsfandigheter väcka hans förakt. Han vämjes vid sin ställving i lifvet, en rivgakiad och förtrampad skrifvares, i det stolta herrefolkets tjenst. Ett binder dock honom vid Arvid Strålarms hus, det är karleken till dennes sköna dotter Sigrid, som han undervisat då hon var Barn. Hans kärlek är icke obesvarad, men med låtsad köld afvisar den stolta. adliga jungfrun hans djerfva förklaring. Nu återstår honom intet. suFly, fly du kärlek, do min sista dröm! Du blef det bittraste af allt det bittra Uti min lefnad! Hvarför blef just jag En hemlös vilsekommen gäst i verden? Ett hittebarn förutan namn och far? En rot har minsta blomma, hafvets våg Ger upphaf åt en annan, mossan har En gratsten dock att växa på, den fånge, Som dog i natt, han hade dock en gång Ett lif att lefva för. Hvad eger jag? Nu nalkas hotcom den gamla spöklika österbottniska qvinnan Katri, hon lofvar att föra honom till hans ,moders famn och hans faders graf, endast han eger mod att öf: vergitva allt hvad han en gång i lifvet älskat och vördat. Daniel Hjort svarar: Du frägar mig om mod. Ej mod behöfs, Der ingen:strid ifrågakomma kan. Du ser framför dig här ett hjerta blott, som ingen ömhet, ingen vänskap känt, Som törstat, törstat hela lifvet efter En droppe kärlek och den aldrig nått. Som likt en fögelunge, ensam lemnad Uppå en öde klippa uti hafvet I gränslös, evig ensamhet förtvinar. — Du talte om min faders graf, hvar är den? Om under klippors hvalt och jordens grund Han låg fördåld, jag sprängde dem och värmde Det döda hjertat med mitt lif till lif! Det är under eit nattligt möte vid skampålen, hans faders graf, som modren yppar för honom, att hela hans slägt under klubbekrigets fasor blifvit utrotad af Flammings knektar och bödlar. Haus far hade varit en mäktig bonde i Österbotten; och hans farbror en af anförarne för bondehären; sjelf hade han, ännu späd, blifvit röfvad ur mor drens armar, Hatets utsäde finner i sonens själ en bördig jordmän. . Ja, neka, moder, neka mig din famn, Så länge än jag bär mitt falska namn, Så länge än jag denna klädnad bär; Söm sömmad af tyrannens silke är, Så länge än jag tjenar denna makt, Som uti natt öch bojor folket bragt. Din son förn ka moder! du gör rätt, Så länge han vanslägtas från sin ätt! Så länge tills han slitit ur sin själ Allt, allt som var. Till dess farväl, farväl:S Hatets utsäde bär. snart hämdens och, förräderiets frukter. Han förleder slottets besättning till myteri och han besöker Hemligen hertigens läger. Det är utan tvifvel felaktigt att af hans ironiska utgjutelser sluta till att han skall vars en grubblande patur af Hamlets art. Han utmärker sig snarare för en nästan vild energi, och när hen till exempel nu vid sina första steg på förräderiets bana ironiserar öfver äran, torde detta vara mindre ett bemödende att bemantla sina skrupler än ett behof att genom sin ironi nedrifva sina ridderliga motståndares idol och släpa i stoftet den ärans gud, som i bardalek dyrkas med blodiga ofier. Derföre var i hans tanke Kain den förste riddersmännen, och Seth, som ej hämnades sin broder Abel, Han var en stackare! Ej sannt I skuggor I blodiga? Ej sannt I alla andar, Som ej fån ro i dessa hemska hvalf, Der eåra ben, ombundna än af jern, I mörkret lysa! — Hämd! Hämd! — Tyst — jag kommer; Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag. Vår nästa natt skall bli min första dag! Att Daniel Hjort i fjerde akten upptäckes utan annan yttre anledning än att den öppne och ridderlige Olof Claösson misitänker hans fysionomi, är i uppfinningen en märkvärdig brist, som lätt kunnat fyllas. Den derpå följande fängelsescenen i kruthvalfvet är af stor dramatisk effekt, och det sjelfförsvar Daniel Hjort der, med döden för ögonen, afgifver, är uppenbarligen ett sannt uttryck af rollens innersta motiver, sådana som författaren tänkt sig dem. Att deicke sakna konseqveus och mensklig sanning, borde icke kunna förnekas, och. vi återgifva dessa ord af stor poetisk kraft, så mycket hellre, gom en recensent i ett annat blad vågat kalla dem för skräfvel: Vid lifvets rand ni vet man talar sanning; Så hören mig, den djupt föraktade — Den djupt föraktade, hvars fostran till En ödmjuk träl i praktens gyllne salar Man trodde var fullbordad och försäkrad;