Aftonbladet – 20 februari 1864, sida 2

tade, voro verkligen äfven af det slag att de kunde slå en hver med bestörtning. För tredje gången inom loppet af en månad hade dödens engel klappat på det kungliga palatsets port. Hertigen af Genua, konungens bror var död! sHan dog den 10 Febrvari, vidden tidiga åldern aftrettiotvå år. Middagendenna dag i Rosenlund var endest en ftom ceremoni. Vincenzo försökte att äta, försökta att tala; Rosa hverken åt eller talade. Målhiden var kort och dyster som en beegrafnipgsfest. Då den var slutad ärertog Rosa sin nedhukade plats fauroför eldstaden, der hon satt och stirrade oafvändt på den brinnande veden. Vincenzo tog en tidning och höll den några minuter framför ögonen, men förgäfves; han kunde icke läsa; Han kastade den slutligen ifrån sig, flyttade sig intill sin hustru, tog hennes båda händer i sioa och sade suckande: i Rosa, min älskling, tala till mig. jag har iogenting att sägat, blef svaret. Åh jo, det har du nog; säg mig dina ankar i detta ögonblick.s Jag vet knappast om jag tänker något. Jag känner mig så tang och yrihufvudet. J sådant fall måste du vara sjuk, min vän; låt mig gå och hemta en läkare. Nej, nej, för all del gör inte det. Jag behöfver inte någon läkare; hvad jag behöfver är ro. Det bästa jag kan göra är att gå till sängs och söka få sofva.s Rosa gick följaktligen till sängs och drack en kopp varmt 16, hvilket, efier hvad hon sade, till den grad lättade hennes hufvud, att hon var säker om att få solva. — Vincenzo satt vid hennes säng till dess han såg benne sjunka i en lugn -ömn; derpä lemaade han henne, enligt den önskan hon hade uttryckt, att han skulie lemna henne så spart hon väl somnat in. vera (Forts. följer.)