Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 2

sägas hafva begynt. Samtidigt med nämnda: förslag väcktes nemligen äfven tvenne andra, utan att dock hvarken det förra eller de sednare ledde till något resultat, enär man icke kunde komma till någon enighet sjelfva hufvudfrågan. Den närmaste följen af denna strid blef nu ett vädjande först ill landshöfdingeembetet, derifrån till kam markollegium och så vidare till regeringen, som ålerjörvisade frågan till pröfning vid en ny sockenstämma. Man väntar väl med skäl att något på allvar nu skulle blifva åtgjordt, som kunde bilägga striden och komma den :å länge försummade hufvudsaken, ett bättre ordnande af skolväsendet, i någon mån till vodo; men man bedrager sig storligen i en dylik förväntan. Skolstyrelsen tog saken helt angorlunda, lade den helt och hållet ad acta och lät dermed tillsvidare få bero. Det låter otroligt, men är dock sannt, en ligt hvad handlingaroe visa, att pastors och skolstyrelsens verksamhet i och för folkundervisningens ordnande derefter, i hela tio års tid, eller från Maj 1849 till ungefär samma tid 1859, tyckes hafva oafbrutet hvilat. Vi skynda att göra det tillägg, att ett icke så obetydligt lifstecken under denna tid dock röjer sig deri, att en bostad om sex rum och kök uppfördes åt skolläraren — på ekolkassans bekostnad. Nämnde kassa fick sätta till derpå omkring 6000 rdr, utan att skolstyrelsen tyckes hafva gifvit akt på eller fästat något afseende vid den kongl. förordningens temligen tydliga stadgande, att skolkassans ordimarie inkomster genom skyddsafgiften endast få användas till undervisningens befrämjande, men att deremot olla byggnadsomkostnader skola bestridas oenom direkt uttaxering från församlingens medlemmar. Andiligen den 1 Maj 1859 fann skolstyrelsens ordförande för godt att vid den 3. k, Majstämman framställa till eocknenämn bens behjertande det oundgängliga behofvet att uppföra ett nytt tjenligt skolhus i värbeten at kyrkan och pastors bostad. En liten påstötning om nödvändigheten af denna så länge uppskjutna åtgärd bade nemligen skett af ingen mindre än erkebiskopen sjelf, som vid en visitation funnit skolväsendet inom församlingen för mycket uti lägervall, för att kunna lempas utan anmärkning. En komitt utsågs nu för frågans utredning. Denna komite utarbetade ock ett förslag, som öfverlemnades i Juli 1859 till pastor, hvilken dock fann sig för anlåten att först i Juni 1860 vid en sockenstämma meddela detsamma åt församlivgen, då det enhälligt antogs. Nu tyckes det väl som saken borde ha varit afgjord, och att skolstyrelsen icke egde något annat att göra, än att med allra första bringa det laga kraftvunna beslutet till verkställighet. Men man resonnuerer icke på detta sätt i Ofvansjö, åtminstone icke på den tiden! Af det tillämnade skolbuset förspordes ingenting, och då mean fördristade sig att fråga hvarföre, fick man till svar, att förslaget vore både oändamålsenligt och för dyrt. Den 10 Mars 1861 blef ett nytt uppslag i frågan, då en af församlingens medlem mar, som gjort en större donation till förmån för folkskolan och, såsom det synes, dermed egeutligen velat undanrödja de ständiga hinder och förevändningar, som blif vit framställda mot ett bättre ordnande af skolväsendet, nu äskade församlingens hörande vid sockenstämma öfver denna do nation och de vilkor, hvarunder den blifvit erbjuden. Då det bletve för vidlyftigt att denna gäng relatera hvad som nu följde i anledning ef nämnde donation, hvilken, långt ifrån att med tacksamhet emottagas, blott gaf klaven till en ny strid, uppskjuta vi för sammanhangets skuil relationen deraf till en följande artikel. Vi vilja dock förutskicka nägra reflexioner, dels till upplysning, dels till begrundande. Den strid, som nu begynner, tföres mellan tvenne partier, å ena sidan presterskapet, skolläraren, kyrkovärdarne och de närmast kyrkan boende församlingsmedlemmarne, samt å andra sidan socknens possessionater och alimoge. Under det att de förra söka förmå församlingen att på gemensam bekostnad uppföra ett skolhus vid församlingens kyrka, utan att vilja egna någon omsorg å! eller deltoga uti någon omkostnad för socknens behof i öfrigt af undervisning och skolbyggnader, understödja de sednare med värma förslaget om ett skolhus vid kyrkan, men med vilkor, att man på samma gång besluter sig för att törse äfven församlingens ötriga distrikter med skolbyggnader, i mån af behof. Det visar sig under fortgången af denna strid, hvilken eger en karakter af mycken bitterhet, att några andra, djupare anledningar ligga till grund för motständet, än de som få synas. Det tyckes, som folkbildningens höjande i Otvansjö skulle ut: vöra den egentliga nageln i ögat på veder börande. Antingen anser man en grundlicare folkundervisning för öfverflödig, eller fruktar man densamma. I förra fallet har man så litet följt med ein tid, att det må ste väckn den största förvåning; i det sednare åter befinner man sig på den der be gröfliga ståndpunkten att söka spjerna mot strömmen, som hitills aldrig lyckats och, vill Gud, äfven hädanefter aldrig skall komma att göra det! Utgifvaren af dessa egendomliga handingar, hvars ord vi nu taga oss friheten citera, förmenar, att den innersta bevekelsegrunden till det hårdnackade motståndet OR RA AA rätt; samvetet är i många fall vårt säkraste ättesnöre.