Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 2

För några år sedan, genmälte Rosa, det var år 1850, skulle jag tro, bad jag dig att hålla med min far i några af hans uttalade åsigter, till förekommande af obehagliga husliga scener, och då svarade du mig, att som hans åsigter voro stridande mot sanningen, du inte utan falskhet kunde hälla med dem. Detta är nu äfven mitt svar till dig. cMen att hålla med din far i de satser han dref, skulle ha varit detsamma som att jaka till hvad jag ansåg vara falskt — jag hade då måst helt och hållet uppoffra sanningen. Begär jag väl någonting sädantaf dig? Jag bara ber dig att tiga.t Min tystnad kan bli missförstådd, anmärkte Rosa. Åh, det är inte farligt med den saken. Du har minsann nog sörjt för att ditt tänkesätt blifvit kändt; och för öfrigt, om ditt minne är godt, så är mitt inte heller dåligt, och jag kan komplettera dina minnen från det nyss antydda ögonblicket. Vår konversation stannade icke vid den fras du anförde emot mig. Såsom du torde påminna dig, frågade du mig en stund derefter, om jog var säker om att vara på sanningens sida, hvarpå jag svarade, att jag var på den sida, som jag på samvetet ansög vara sanningens.4 Nå ja, hvad gör det för skilnad? Det gör den skilnaden, att de öfvertygelser jag hyllade, i motsats mot dina, voro resultatet af mogen öfverläggving, af ärlig forskning och samvetsgranna studier. Lägg nu handen på hbjertat och säg mig öppet och ärligt, om du kan säga detsamma i afseende på de åsigter som skilja dig från din man. CMan behöfver inte vara lärd för att spa bestämda åsigter om hvad som är rätt eller