Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 2

Re RR RWwREREA RR RATE BRVeER SAP MH NBT Folkskolan och prestorskapot. 1 Vi hafva i ett par föregående artiklar sökt fästa uppmärksamheten på åtskilliga anmärgnvingsvärda omständigheter, som stå i nära sammanhang med folkskolan och folxupplysninogen samt presterskapets för håilande dertill. Vi bafva sagt, att detta förbållande, långt ifrån att, såsom det borde, vara srundadt på ett lefvande intresse och pit för det vigtiga ändamålets befrämjande, icke sällan utgör raka motsatsen och blottar en liknöjdhet, en intresselöshet, som för folkbildningens utveckling icke kan vara annat än högst menlig. Vi hafva till och med fördrisiat oss påstå, att sorgliga cxempel icke saknas, der denna liknöjdhet öfvergått till bitterhet och ett mer eller mindre uppenbart motstånd mot den goda sak, som tramför allt borde befordras, och att folkupplysningens höjande ifrån ein närvarande låga ståndpunkt, i stället för att vara ett föremål för kärleksfull nitälskan och uppoffrande omsorger, visat sig vara ett slags nagel i ögat, ett motbjudande ämne, som man icke blott sökt ati krin2gå, utan äfven, om möjligt, ett hämma och tillbakahålla uti sina lifsyttringar och uti sina uppspirande frön. I Det kunde vara mycket att härom anföra, om tid och utrymme tilläte det. Vi nödgas ioskränka oss till ett exempel bland flera. Detta exempel är dock så talande, att det utgör en lämplig utgångspunkt för hit hörande reflexioner, likasom vi hålia före, att dess framläggande icke skall underlåta att här och der uppfriska liknande reminiscenser. Vi bafva liggande framför oss en under sistlidae år i Stockholm tryckt skrift, benämnd Öfversigt och Handlingar för belysning af striden inom Ofsansjö församling rörande ombildniogen af dess folkskolesystem?. Denna skrift lemnar ett så märkligt bidrag till historien om det motstånd, som ännu här och der söker att göra sig gällande då det uppstår fråga om att i vågon män höja folkbildningen och frångå den häfdvanna slentrianmeseigheten i afseende på folkskolans handbafvande, att en resomå af dertill hörande handlingar och bilagor torde kunna påräkna ett allmännare intresse såväl i betraktande af ämnets egen vigt som af det sätt, hvarpå den antydda striden under en följd af år blifvit förd. Hvad som här kanske väcker den största uppmärkeamheten, är den bedröfliga företetlsen, att en i sig sjelf helt enkel och ren humanitetsfråga, hvars tillfredsställande lösning bort ligga alla kommunens medlemmar på det varmaste om bjertat, genom puartisinne och rätthafveri kunnat så emåningom förvandlas till en lumpen kotterifråga, der det mera tyckts gälla underordnade sidointressen och bisaker än sjelfva hufvudsaken, mera segern i och för sig sjelf än dess frukter. Det vore att taga läsarens tålamod i allt. för stort anspråk, om vi skulle ingå i en närmare redogörelse för alla de olika detaljeroa och vexlinpgarne i denna hårdnackade och långvariga strid. Vi kunna blow anföra sjelfva hufvuddragen deraf. Läsarens inbillningskraft får supplera det öfriga. Reflexionerna göra sig sjelfva. Ofvansjö församling är en af de större i Gestrikland, Folkbildningen hade der sedan länge stått jå en läg ständpunkt, enär distriktskolor till tillräckligt antal saknades, och den i graunskapet af socknens kyrka belägna fasta skolan blott högst ofullständigt kunde uppfylla sitt ändamål, delsianseende till bristande utrymme och dels till töljd af alltför låogt afstånd från föreamlingeng ändpunkter. Här, likasom på så många andra etällen, var för den fasta skolan ett rum i sockenstugan upplåtet till begagoande, hvil ket, qvaft och inskränkt, var lika otillräckligt för ändamålet som menligt tör skolbarnens fysissa välbefionande. Olämpligheten deraf hade länge varit iosedd, dock utan att något åtgjorts för att åstadkomma en förbättring i nämnde förhållande. Så stod saken då, till följd af K. M:ts stadga af den 18 Juni 1842 om folkundervisningen i riket, den i Otvansjö hittills rådande liknöjdheten i afseende på dess skolväsende erhöll en väl beböflig knuff. Något måste nu göras, men detta nägot inskränkte sig tillsvidare blott till väljande af en skolstyrelse, som utsågs på allmän sockenstämma den 19 Februari 1843, och i hvilken styrelse församlingens pastor naturligtvis blef gjelfekrilven ordlörande. Denna styrelse, som till regel för sin verksamhet tyckes ba tagit det gamla valspråket: ?Festina lente!, framlade den 19 Juli sistnämnde år för församlingen ett förslag, som gick ut derpå, att sockenstugsn borde repareras och användas för den fasta ekolans behot; men man misstager sig högligen, om man tror att någon verkställighetsåtgärd blef följden ef detta beslut. Långt derifrån! Man stannade vid den goda afsigten — och ännu i 18 år fingo skolbarnen dväljas i ett mörkt och osundt skolrum, emedan den välvisa styrelsen, till följd af vissa outredda naturkrafter?, ej kom sig för med att sätta i verket det en gång fattede beslutet. Skolstyrelsen sof nu på sina lagrar i runda sex år, eller till den 20 Maj 1849, då den ånyo fick en liten väckelse derigenom att en af församlingens bruksegare gjorde ett förslag om en systematiskt ordnad undervisniog för församlingens olika distrikter. Det är nu som den egentliga striden kan RR SA Km TNA Sa Pr . as om am