Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 2

henne med ett litet ömt tvång att sitta ned vid hans sida i soffan. Ännu alltjemt hållande hennes hand i sin, sade han: Min bästa Rosa, ja; hoppas att du vid bättre eftersinnande ångrat att du visade dig så hättig. Du förstår nog hvad jag syftar på. Ja, det förstår jag mycket väl, sade Rosa; men för att säga sanningen, ångrar jag hvarken hvad jag sade eller gjorde, ej heller anser jag att jag bör hysa någon ånger deröfver. 4Det smärtar mig mycket att höra dig säga så; jag hoppas dock att du ändrar ditt sinnelag; då du betänker huru smärtsamt det måste vara för mig — huru opaseande det måste förefalla mina vänner och äster — att finna dig så öppet och häftigt vara mina motståndares sak. 4Jag försvarade endast sanningen, sade Rosa. Snarare hvad du ansåg vara sanningen, svarade hennes man. Men äfven sanningens sak bör inte häftigt eller obetänksamt försvaras. Hela ditt sätt och den anmärkning da gjorde under den olycksaliga debatten, visade tydligt nog hvilka åsigter du hyllade. Du behöfde alldeles inte instämma i kyrkoherdens sista sugrepp — ett i högsta grad orättvist mot styrelsen. Orättvist i dina ögon, det må vara; men inte i mina, sade Rosa, i det hon helt lugnt lösgjorde sin hand ur Vincenzos. Nå ja, vi komma dit sedan. Jag vädjar nu till ditt bjerta, inte till ditt förstånd. Min söta Rosa, huru kan du ha mod attinte endast göra mig en stor sorg, utan äfven försätta mig i en falsk ställning genom att visa känslor, så diametralt motsatta mina. och detta, jag upprepar det, utan att du p minsta sätt behöfde göra det?4